Jag undrar lite hur länge man kan skjuta upp saker, eller ignorera situationer innan det till slut inte går längre. Kan man bli så bekväm att man inte ser sitt eget bästa? Kan man under sitt liv leva utan ngt som man egentligen behöver? Varför ser man inte vad som är rätt och fel alla gånger? Finns det ngn som har svar på ens frågor? Hur vet man att de är de rätta svaren?
Just nu känner jag mig lite i ett mellan land. Kan vara att jag idag mår lite illa, men jag känner mig inte riktigt hemma ngnstans. Jobbet är bra, men för mkt. Kanske jag bara är ovan som blir lite skraj och vill vända om och gå därifrån för att jag är rädd att det skall vara så här resten av mitt liv. Eller så kanske jag känner rätt, att detta nog kanske inte var riktigt för mig. Vad gör jag då? Jag fasar för att fastna i ngt som jag gör bara för att jag är där då,och det funkar för stunden. Stunden som blir till en lång tid och en lång tid som utvecklar sig till så länge att det sedan är för sent att göra ngt annat.. jag vet inte.
Det känns som om jag borde börja forma min framtid, eller åtminstone se ngn sorts mall över hur jag kan tänka mig att det skall vara. Så som det är idag vet jag att jag inte vill ha det, men hur länge ska man tillåta det att vara som det är? Hur ska jag veta vart jag skall ta mig vidare för att stöpa mig ett liv som jag känner mig tillfreds med? Nu menar jag inte att jag är missnöjd, jag menar bara att det skaver lite som när man får små sten i skon - man kan gå vidare, men blir påmind nu och då att det är ngt som borde förändras.
Jag har en längre tid gått på gatorna, på väg till jobbet, fikat, gymet, festen etc. men glömt att det finns så mkt mer. Häromdagen gick jag till jobbet och tittade upp på himlen mellan taken. Där fanns samma sak som alltid, skatteskrapan som tornade upp sig, men när jag böjde huvudet helt upp så såg jag faktiskt himlen i sig. Inga hustak, inga billjud (hade musik på ;) utan bara den härligt blå himlen med moln som förflyttade sig snabbt med hjälp av vinden. Då kom känslan som jag saknat så länge.. Känslan när man får som ett rus, man tar ett andetag som om det var det första på länge och känner att man finns. För en stund gick jag inte samma gamla väg till jobbet, jag satt inte i en rutin som nöter mig långsamt mindre, det var inte höga hus vart jag än stod utan för en liten stund kände jag mig så fantastiskt lugn. Varför glömmer jag så lätt?
På sätt och vis kan det vara väldigt lärorikt att vara lite vilsen. men personligen just nu vill jag gärna ha en stig att gå på. En stig som inte tar mig på villovägar, som inte är för mörk stora delar av vägen, som visar mig vad jag skall gå runt träden och var jag kan stanna och vila. En stig som,efter många små omvägar, till slut tar mig fram dit det är meningen att jag skall komma.
(tänk som i filmen Big Fish när ewan mc gregor tar en liten detour till husen i skogen med alla skor hängandes på en lina. Ni som sett filmen borde veta, ni som in sett filmen har missat en alldeles fantastisk film)
hm. det är mkt jag skulle vilja veta.
