Kontokorts-fucking-bedrägeri

Något som bara händer andra har nu hänt mig.

Jag borde kanske egentligen vara fly förbannad, skogstokig och precis rabiat över vad som hänt. Jag borde kanske bli aggressiv, skälla på folk -som jag nu är snäll och trevlig mot - och kanske borde jag kräva skadestånd för inkräktan på något.
Ja, på vad då? På mina pengar? På mitt bankkort? På mitt konto?


Jag vet inte.
Men allting känns mer så typiskt och inte förvånande att jag inte ens ödslar energi på att bli arg. Jag orkar inte fundera på hur, var och varför egentligen och det är inget annat att göra än att fixa skadan som nu skett.

Idag skulle jag, efter mycket om och men, betala lite räkningar.
Jag loggar in på min sida och inser till min förvåning att jag är helt slät. Pank. 100 ensamma kronor fanns det kvar.
Det konstiga med detta är att jag har inte rört kortet på över en och en halv månad men alla mina små nätta stålars har försvunnit.
Vid närmare titt ser jag att tre stora uttag har gjorts under den senaste månaden. Två gånger på något som heter Nordic Gaming och den sista gången från Elgiganten.

Vad jag kan minnas så vet jag inte ens vad Nordic gaming är för något och Elgiganten hoppas jag verkligen att jag slipper se på många månader till.
Så, någon har alltså använt mitt kort.
Någon har hackat mitt konto.
Någon har helt kallt råbbat mig.

De har använt mina pengar till att köpa ett förbannnat spel, gamecontroller, headset, porrfilm, cdskivor, telefoner eller vad man nu köper för den här summan pengar på dessa ställen.

Mina pengar!!
Fan.


Jag fattar det inte.
Förstår dom inte att jag sitter i Sydafrika? Förstår dom inte vilket jävla meck det är för mig nu att skaffa mig ett nytt kort? Att få tillbaka mina pengar? Polisanmäla? Ringa överallt, fixa, dona, faxa papper och skriva fullmakter?
Faktiskt, helt seriöst. Ska ni sno pengar av mig kan ni väl åtminstone se till att jag är lite närmare hemma..
Någon ordning får det ändå lov att vara.

Kontokortsbedrägeri. Kontokorts-fucking-bedrägeri.
Vad fan alltså.

Idioter.
Ge mig mina pengar.

Svartvit verklighet

Något jag fortfarande har väldigt svårt med är uppdelningen mellan svarta och vita, som än idag är så otroligt hjärtskärande tydlig att den är svår att blunda för.
Det är svårt att komma till den punkt, var de flesta här är, vilken är att verkligheten här ser ut så här. Eller mer att folk tror att verkligheten skall se ut så här.

Vi är olika värda.
Vi är olika raser.
Vi är inte samma och skall inte behandlas lika.
Vi är vita. Vi är bättre.
De är svarta. De existerar endast som våra uppassare eller underhållare på gatan.


Jag har så svårt att greppa det faktum att jag har egen chaufför och egen städerska.
Varje gång jag får skjuts tackar jag sönder mig av tacksamhet och dagen innan vår städerska kommer så går jag omkring och plockar, viker och ser till att det är väl undanstädat tills hon kommer.
För jag klarar inte av tanken på att de är anställda att passa upp mig. De gör saker som jag kan göra själv men som nu tagits från

Bara för att det är så.

Alla har det. Inte chaufför, men städerska.
Och ni kan ge er f*n på att ingen är vit. Ni kan ge er f*n på att dessa kvinnor viker undan när ni kommer gående, att de knappt vågar titta på er, att de ursäktar sig för sin blotta existens och gör allt ni säger.

Därför plockar jag undan mina kläder innan hon kommer. Därför tackar jag tusen gånger om när jag fått skjuts

Det svåraste är att de är drar sig undan. Jag kan inte skaka av mig känslan av att de stryker längs väggarna och ursäktar sig för att de andas samma luft som oss. Jag vill så gärna stoppa dem, sätta dem ner och bara försöka få dem att förstå. Bara säga åt dem att ”hey. Relax, i am not better then you. We are the same”.
Men det kan jag inte.
För även fast de skulle höra vad jag sade så är det inte vad de skulle lyssna på. Det är inte så de är uppväxta. Det sitter så djupt i deras själ och kommer med dem från så många år av förtryck att de inte vet hur de ska betee sig om de inte sänker huvudet och säger ”excuse me miss” förrän de talar.

Min söta städerska Miriam var hos oss i fredags. Hon pysslar och putsar, dammsugar och skurar. Hon tar ut sopor, tvättar fönster och vimsar på här med allt möjligt.
Jag ligger uppe på mitt rum och försöker vila bort min kroniska förkylning när hon helt plötsligt står med ett avskalat kyckling skelett i handen och ser frågande ut.
Hon frågar sen väldigt blygt varför jag slängt bort kycklingen som det fanns massor med mat kvar på samt om hon får ta det som är kvar.
Nu handlar det här inte om en massa kött som jag lämnat kvar, utan vad som blivit kvar efter att jag renast bort det absolut mesta till min lunch OCH som jag slängt i soporna.
Jag skäms som jag aldrig gjort förr och ber henne snälla, snälla att ta precis vad hon vill ur kylen eller skåpen och självklart får hon det kvarlämnade kycklingköttet som är kvar.

Ibland slår det mig bara.
Det kommer över mig emellanåt att vi har det så löjligt bra. Ni har det så löjligt bra. Det finns så överflödigt med lycka och välförstånd att insikten av fattigdomen som lever utanför min dörr känns overklig.

Men den är verklig. I allra högsta grad.

Pussdag

International Kiss-a-swede-day!

Det är dagen som är idag. Åtminstone enligt många tusen anhängare av just den här dagen på Facebook. Idag skall vi ut och pussa svenskar, vi ska hånglas och vi ska dela med oss av vårt saliv till den svenska rasen.


Personligen tycker jag det är en jätte rolig idé för en dag.
Kanske inte just svenskar, men man kunde kanske bara ha en allmän Puss-dag. En dag när det är tillåtet att gå upp till en främling på gatan och bara ge dem en liten
här-är-du-här-är-jag-hälsning genom att pussa dem lite lätt på munnen/kinden/pannan/handen/etc.
Inget snusk, inga tungor, inte ens en antydan på raggning utan endast en snäll, oskyldig men ack så härlig puss - människa till människa, själ till själ.


Den allra första vårdagen på året skulle passa alldeles perfekt! Att få inviga våren med en liten, liten Puss dag.


ååh.
Jag tycker det skulle vara helt barnsligt, löjligt fantastiskt!

Pussdag

International Kiss-a-swede-day!

Det är dagen som är idag. Åtminstone enligt många tusen anhängare av just den här dagen på Facebook. Idag skall vi ut och pussa svenskar, vi ska hånglas och vi ska dela med oss av vårt saliv till den svenska rasen.


Personligen tycker jag det är en jätte rolig idé för en dag.
Kanske inte just svenskar, men man kunde kanske bara ha en allmän Puss-dag. En dag när det är tillåtet att gå upp till en främling på gatan och bara ge dem en liten
här-är-du-här-är-jag-hälsning genom att pussa dem lite lätt på munnen/kinden/pannan/handen/etc.
Inget snusk, inga tungor, inte ens en antydan på raggning utan endast en snäll, oskyldig men ack så härlig puss - människa till människa, själ till själ.


Den allra första vårdagen på året skulle passa alldeles perfekt! Att få inviga våren med en liten, liten Puss dag.


ååh.
Jag tycker det skulle vara helt barnsligt, löjligt fantastiskt!

Litet? nope.. Stort!

Det finns så många gömställen i varenda en byggnad som täcker den här staden.
Alla husväggar är bara fasader till ett annat liv, puls och verklighet som smyger bakom de tunna skalen.
Varje gång man kommer in på ett ställe fascineras man av hur ihåligt huset är och hur mycket plats som finns där inne. Man kan aldrig ens gissa sig till vart man kommer om man ska hitta en så enkel sak som en toalett.


Ett toppen exempel på detta var idag på min lunch. Efter ett halvt fat slemmig gulaschsoppa senare måste jag på toa och mitt mission var igång. In bakom disken var de säljer maten, vidare in i en gång med dörrar överallt. Trappsteg till höger, sväng vänster, rakt fram förbi en liten innergård var någons farmor sitter och vilar, in igen, ta till höger, passera kackerlackan och sen rakt sen står det en liten skylt med ”ladies” och man är framme.
Det gäller att inte vänta med att börja ta sig till toan först när kissblåsan är sprickfull. Då är du lurad.
Big time.

Ett annat exempel är den kubanska restaurang vi var på ikväll.
En skön liten bar längst ner med en fantasiskt mosaik trappa som lurar en vidare till en fortsatt liten restaurang – tror man. Väl uppe för trappan öppnas det upp en våning stor nog att rymma runt 150 personer, enorm golvyta med dansgolv och bar. Får sedan reda på att om man skall leta upp toan på det här stället måste man gå upp ännu en våning till en inrökt, mys-pys-upplyst cigarr avdelning varifrån man sedan ska lokalisera en skön liten Kuba inspirerad toalett.


Ni fattar.
Och så här är det i nästan varje lokal du bestämmer dig för att gå in i. Allt ser så litet och oskyldigt ut på utsidan men så fort du stiger in genom dörren glider du in i en annan värld. I ett annat hus – för det finns inte en möjlighet att synen av utsidan rymmer det som finns på insidan.

Och varje nästa gång tänker man att det här stället kan inte vara större än det ser ut..
Men.

Lika lurad varje gång.

när slutar man bry sig?

Det här med förhållanden är allt bra svårt alltså.
Ena sekunden är det rosor och champagne var på det nästa sekund är raserat i ett bygge av missförstånd som leder till ett desto svårare fall av försök till uppbyggnad igen.

Längre förhållanden både stärker och förblindar på ett underligt vis. Man växer sig stark tillsammans, klarar både det ena och det andra, övervinner hinder och man kommer oftast ut i slutändan som ett mer igenväxt och ett stabilare par som tror sig känna meningen i uttryck som ”tillsammans klarar vi allt”, ”det kommer bli bättre snart”, ”bara vi lite så, och lite si och simsalabim, så kommer det här bli hur bra som helst”.


Men i hela processen av ett förhållande förblindar man sig så lätt av sig själv. Av ens egna tro och fantasi över hur förhållandet ser ut. Hur man vill att det skall vara, och hur man hoppas att det kan bli. En längtan efter något som man tror man upptäckt, var verkligheten ibland är för svag för att låta sig påminnas och komma fram som den vinnande faktorn.

Det är så mycket lättare ibland att låta sig förföras av kärleken och hela dens paket, än att efter ett tag kanske sätta sig ner för att inse att man kastat bort det fina pappret a long time ago. Innehållet är kvar, men allt som sken och glittrade för 2 år sedan har blivit en glimrande synvilla av något som var.
Nu syftar jag inte på den andra personen i förhållandet, utan jag tänker i mer känslomässigt-rent-allmänt-när-slutade-vi-bry-oss-tankar.
När borde man stanna upp, för att göra det i god tid innan det är för sent, för att dubbelkolla om man ser allting klart eller om man tappat bort sig i dimman och börjat lokalisera sig på gammal vana?

Som alltid är man två i ett förhållande och när man fastnar i samma bana, samma glamoriserande inställning av ens tillvaro så är vägen ut desto tyngre. Det är inte bara du själv som skall ha draghjälp utan du måste ta med en till person samma väg. På något sätt känns hålet djupare vid insikten att man båda suttit och grävt hålet tillsammans, var en enkel sak som att till exempel diskutera saker kunde fått hålet att gro igen av sig själv.

Det är så svårt att veta vilken väg som är rätt att gå. Vilka beslut som ska tas och för vem de tas. Det är fan så knepigt att klara sig i ett förhållande utan någon gång känna sig sårad, och det är så otroligt jobbigt att inse att man knappast kommer att ingå ett utan att man någon gång under tiden sårar själv.

Helt tomt

Torka.

Jag har sån skrivaröken i mitt huvud att jag håller på törstar ihjäl. Jag känner att jag vill skriva, jag vill berätta, snacka skit och reflektera över saker som jag verkligen reagerar på. Men jag hittar inga ord. Jag hittar inte lugnet, känslan och jag fastnar inte över saker som händer just nu.

Det känns som om jag fastnat i en bubbla och i den här bubblan är bara jag. Utanför de runda väggarna cirkulerar allt annat. Allt som händer och allt jag vill ta del av och ta på, lyssna efter och leta fram.
Men det är en tunn vägg av bubbla mellan mig och allt där ute. Den hindrar mig från att nå ut. Från att höra vad som syns.

Det här är första gången det händer. Och det känns konstigt. Känslan av att sitta med min laptop i knäet och bara stirra på markören som blinkar högst upp i vänstra hörnet är en frustrerande känsla.
För jag sitter där för att jag vill skriva något.

Just nu har jag bara svårt att veta vad..

Uppdatering: Kapstads liv

Livet här i Kapstaden går vidare. I snabb takt växer tiden som varit och tiden som är kvar minskar med lika rasande fart.
Det är verkligen helt otroligt hur tidsbegreppet bara faller. Det spelar ingen roll om det är måndag, torsdag, lördag eller söndag. Staden sover aldrig. Staden stannar aldrig. Och jag älskar det. Jag älskar den. Kapstaden.

Sara har flyttat ner nu också. Och för de som inte vet så har vi jobbat och hängt tillsammans även hemma i Stockholm, och när jag flyttade hit kom hon med men anlände för bara 2 veckor sedan. Hon är lite som ett försenat baggage. Något man vill ha med sig på resan, men som råkade dirigeras om vid incheckningen och hamnade lite på efterkälken. Men efter lite om och men, meck och några samtal så har man fått det levererat till sin dörr. Och nu är hon här.
Så, vi lever samboliv i vår tvåvåningslägenhet. Nu känns det mer fulländat. Det var mycket bra innan. Nu är det på snudd till perfektion.

Det har hänt rätt mycket den senaste tiden på jobbfronten. Folk har sagt upp sig, nytt folk har introducerats, det har fyllts år och vi har flyttat till större, finare och mycket mer centrala kontorslokaler. Bara det faktum att vi nu är mitt inne i hjärtat av stan gör allting mer soligt. Det känns mer som om man utnyttjar kulturen, pulsen och andas ett liv som vi missat när vi legat så pass avsides (ute i ett skumt industriområde). Man kan gå ut på marknaden som ligger runt knuten, äta lunch med backpackers som glidit ner i stan, sätta sig och fika och bara softa. Bara softa.
Det var verkligen välbehövligt med en flytt med tanke på stämningen som byggts upp på kontoret. Nu känns alla mycket gladare, piggare och mer ivriga på att jobba igen.

Vardagen runt jobbet har sina rutiner med gym, soffhäng, solnedgångstittande, fester och planerande för nästa helg. Det är en väldigt soft inställning hos oss alla involverande i den här upplevelsen. Vi är så olika allihop, men på något sätt kommer vi ändå överens utan problem. Det är som att vi har en grund filosofi som håller oss sams och respekterar varandra för våra svagheter, egenskaper och tankegångar.
Det är skönt. Så lätt liksom.

Påsken var en av de bästa helgerna sen jag kom hit. Vi var ett gäng på 7 personer som packade ihop två bilar och drog iväg på en roadtrip. Målet var en psytrance festival ca 75km utanför Cape Town. Och vilken fest. En familjefest med bara lyckliga, dansandes och vänliga människor i 3 dygn. Det var verkligen fantastiskt. Har skrivit mer om det här.

Bara själva grejen är att komma ut ur stan. Ut till naturen och den fantastiska omgivning som finns här i krokarna. Det krävs nämligen inte mer än 5 minuter och du är som i ett nytt land. Det är svårt att beskriva med ord den massiva känslan som infinner sig när man kör ut ur stan. Men det lustiga i det här är att känslan växer sig absolut lika stark när man kör in igen. Var du än är så är det enda du säger ungefär följande:

”Men herregud.. Titta. Det är så vackert”

”Men åååh. Se på det där. Vad är det här? Hur kan det se ut så här?”

”Herreguuuuud”

”Men se. Se på det här. Det är så overkligt.”

”Vi har det så bra. Är det på riktigt?”

Det låter kanske löjligt.. men det är så sant. Vi låter så där.

Och nu har vi tänkt börja utnyttja landet till max. Vi har nämligen fixat en bil (tack söta söta mamma. puss puss puss). Vi har vår egen lilla bubbla. Jag, Sara och en bubbla. I love it. Den är inte döpt än, men den är vit och vår. Vi får måla om den precis hur vi vill och vi får göra precis vad vi vill. Plus att vi fick två rosa kepsar med på köpet. Underbart. Road gear!
Äntligen kan vi ta oss ut och tillbaka. Vi behöver inte ringa taxibolags fanskapen och betala dem massa pengar för att skjussa runt oss. Nope. Nu är vi egna och kan göra precis som vi behagar.
Nu är det vingårdar som ska besökas, solnedgångar som ska sugas in, restauranger som skall besökas, kompisar som ska få besök och stränder som ska utforskas. I can´t wait.

Sommaren börjar så småningom gå över mot höst.
Sägs det.
Jag vet inte vad dom menar riktigt för de senaste dagarna har det varit över 34 grader och tokvarmt. Ingen höst här inte. Men, antagligen är det precis som hemma. Plötsligt en morgon vaknar man och andas in höstkylan. Och då är man där. Så, vi får se.

Trots att tiden bakåt växer sig större och tiden framåt minskar är det mycket kvar. Det här är bara början.

Jag har bara börjat.