Svartvit verklighet

Något jag fortfarande har väldigt svårt med är uppdelningen mellan svarta och vita, som än idag är så otroligt hjärtskärande tydlig att den är svår att blunda för.
Det är svårt att komma till den punkt, var de flesta här är, vilken är att verkligheten här ser ut så här. Eller mer att folk tror att verkligheten skall se ut så här.

Vi är olika värda.
Vi är olika raser.
Vi är inte samma och skall inte behandlas lika.
Vi är vita. Vi är bättre.
De är svarta. De existerar endast som våra uppassare eller underhållare på gatan.


Jag har så svårt att greppa det faktum att jag har egen chaufför och egen städerska.
Varje gång jag får skjuts tackar jag sönder mig av tacksamhet och dagen innan vår städerska kommer så går jag omkring och plockar, viker och ser till att det är väl undanstädat tills hon kommer.
För jag klarar inte av tanken på att de är anställda att passa upp mig. De gör saker som jag kan göra själv men som nu tagits från

Bara för att det är så.

Alla har det. Inte chaufför, men städerska.
Och ni kan ge er f*n på att ingen är vit. Ni kan ge er f*n på att dessa kvinnor viker undan när ni kommer gående, att de knappt vågar titta på er, att de ursäktar sig för sin blotta existens och gör allt ni säger.

Därför plockar jag undan mina kläder innan hon kommer. Därför tackar jag tusen gånger om när jag fått skjuts

Det svåraste är att de är drar sig undan. Jag kan inte skaka av mig känslan av att de stryker längs väggarna och ursäktar sig för att de andas samma luft som oss. Jag vill så gärna stoppa dem, sätta dem ner och bara försöka få dem att förstå. Bara säga åt dem att ”hey. Relax, i am not better then you. We are the same”.
Men det kan jag inte.
För även fast de skulle höra vad jag sade så är det inte vad de skulle lyssna på. Det är inte så de är uppväxta. Det sitter så djupt i deras själ och kommer med dem från så många år av förtryck att de inte vet hur de ska betee sig om de inte sänker huvudet och säger ”excuse me miss” förrän de talar.

Min söta städerska Miriam var hos oss i fredags. Hon pysslar och putsar, dammsugar och skurar. Hon tar ut sopor, tvättar fönster och vimsar på här med allt möjligt.
Jag ligger uppe på mitt rum och försöker vila bort min kroniska förkylning när hon helt plötsligt står med ett avskalat kyckling skelett i handen och ser frågande ut.
Hon frågar sen väldigt blygt varför jag slängt bort kycklingen som det fanns massor med mat kvar på samt om hon får ta det som är kvar.
Nu handlar det här inte om en massa kött som jag lämnat kvar, utan vad som blivit kvar efter att jag renast bort det absolut mesta till min lunch OCH som jag slängt i soporna.
Jag skäms som jag aldrig gjort förr och ber henne snälla, snälla att ta precis vad hon vill ur kylen eller skåpen och självklart får hon det kvarlämnade kycklingköttet som är kvar.

Ibland slår det mig bara.
Det kommer över mig emellanåt att vi har det så löjligt bra. Ni har det så löjligt bra. Det finns så överflödigt med lycka och välförstånd att insikten av fattigdomen som lever utanför min dörr känns overklig.

Men den är verklig. I allra högsta grad.