En plan - please!

Jag börjar igen komma till en insikt var jag börjar känna att det här med att ha ett mål nog kanske är en rätt så smart grej. Ändå.

Igen. Jag har varit här många gånger förr..

Det är en tanke som alltid finns med en någonstans i ett litet baggageutrymme i huvudet, men låset till den rostar ibland igen. Tanken finns där. Men inte alltid så synligt.
Det är så lätt att förtränga just den här tanken. Det är så lätt att skyffla undan den och tro att den kan ta hand om sig själv, att det nog är mycket bättre så och att om man bara inte låter sig luras av den så fixar den allt själv. Målet alltså. Planen.

Men nu är det ju faktiskt inte så.


Det måste bli någon ordning på tankeverksamheten, den lilla kreativitet som jag möjligtvis besitter och jag måste börja fundera på vad som egentligen är min plan med mitt liv.
Jag menar på riktigt.
Man kan kanske inte hela sitt liv sudda omkring på olika platser i världen, tänka på morgondagen som om den inte fanns och heller inte se på idag som något som jag inte behöver ta tag i.

Nej. En plan kan det inte skada att ha.
Jag vet många som har fantastiska planer. Utomordentliga, välstrutkturerade och insmorda planer - och det känns som om det kommer gå bra för dem.

Sen vet jag även många som sitter i min värld. För många val, för många vägar och ingen rak upplyst väg som vi kan följa. Och vi har inte den blekaste vad vi ska ta oss till..
Fast helt ärligt – jag tror det kommer gå bra för oss också..


Men, en liten, liten, liten plan kan ju kanske ändå inte göra någon skada?

Pippi på hippie

Jag tror jag skulle varit en fenomenal hippie.
Eller kanske mer en alldeles fantastisk 60-tals brutta med rufsigt hår, söta små klänningar och få strutta runt med filosofiska funderingar dagarna i ända. Jag skulle ha stormtrivts med ett årtionde med blommor i håret och bara fötter.
På mitt 60-tal skulle allt bara varit frid och fröjd och inga komplikationer eller motståndsrörelser, alla skulle varit vänner och solen skulle skina mycket, mycket mer än vad regnet skulle ha visat sig.

Alla festivaler har sin charm. Sin lilla nisch och stämning som lockar till sig sina besökare och som får dem att känna sig euforiska genom just det lilla extra de tillför i vår annars så vardagliga och många gånger inrutade vardag.
Och mitt lyckopiller är psytrance festivalerna. För de är verkligen en liten oas av 60- och 70-talet intryckt i ett skogsparti under några dagar.
Och det är det som är så skönt med de här festivalerna som ordnas i skogar, på fält, åkrar och gamla militäranläggningar. Det är precis som man befinner sig på ett skyddat litet område med peace, love and understanding skrivet i pannan på alla som befinner sig där.

Där är Mr Hippie-man (60+) som verkligen fastnat kvar i sin ungdom står och dansar tillsammans med en 2-åring som sitter på sin pappas axlar. Det är hela familjer som vallfärdat för några dagars camping och de har just blivit kompisar med några 20-åriga pubertetskillar som sitter och pratar om tjejerna som precis passerade utklädda till älvor. Du har bratsen, kidsen (18+), farfar, dina kompisar, din lärare, din personliga tränare, ensamma själar, älskande personlighter, förvirrade människor och en otrolig stämning som är svår att beskriva i ord. Men det är ren glädje.

Stämningen toppas av att musiken aldrig slutar. Det är kanske 20 djs som spelar under de här dagarna och de avlöser varandra en efter en. Festen är en never ending saga och du kan med gått samvete sova bort en natt/dag utan att känna dig stressad över att festen tar slut.

Att i 3 dagar gå omkring lerig och barfotadansandes medans man bara känner sig lycklig över att det faktiskt finns sådana här overkligt märkliga tillställningar är rätt häftigt. Man känner sig smutsig, trött och ibland väldigt missanpassad när man ser på karaktärerna som fyller ut de här festivalerna. Men glad, upprymd, imponerad och euforisk för att det är på riktigt.
Och allt hör ihop. Den ena skulle inte klar sig utan den andra. Vilket också gör hela den här röran till festival till en upplevelse som jag önskar att alla gav en chans. Om så bara för en gång.

För det här med att vara en hippie måste ju ha varit alltför roligt!

Stress

Jag känner mig stressad idag.
Allt känns som en uppförsbacke som aldrig kröker neråt och just idag vill jag göra allt annat än sitta på jobb.
Jag får ingen ro. Jag vill berätta en massa saker. Min påskhelg har varit helt utan like och jag vill så gärna skriva om det.

Men jag hinner inte. Jag har alltför mycket att ta tag i på jobbet. Jag har inget internet. Min dator på jobbet vill inget annat än jävlas. Allt jag försöker ta mig an tycker det är roligare att fälla krokben för mig än lösas på ett smidigt litet sätt som gör att allt skulle kännas bra.

Nej. Det är för mycket idag.

galet för mycket.

Men jag vill så gärna.
Därför blir det här bara ett litet kort inlägg om att jag skulle ge min ena stortå för att få lite lugn och ro, AC som faktiskt svalkar, fungernade internet uppkoppling och tid för att få skriva om camping, otroliga människor och 3 dagars barfotadans som nu har övergått till gränslandet till feber, längtan efter en sval säng och chansen att få tid till att få ner allt.

Så. Snart.
Inte idag.
Men det kommer..

Så här är det här..

Jag har träffat en tjej på mitt nya jobb som är en sjukt bra amatör fotograf..


Amatör my ass.. Men, jag får inte kalla henne för en riktig fotograf förrän hon har en ordentlig kamera tydligen.

Anyways.


Hon tar otroligt vackra, speciella, konstnärliga och speciella bilder att jag blir helt slut. Det är verkligen sådana bilder som man drömmer sig bort i, som man försvinner för en stund från vardagens ljud och bara häpnas över hur saker som egentligen är så vanliga - kan kännas så speciella.

Hon har en flickr.com sida och jag rekommenderar er varmt att gå in och kika.
Det är främst från Sydafrika, vi som är här och livet här - så är ni bara lite intresserade av hur det kan se ut här nere.. take a look!

Har även lagt in hennes sida som en av mina länkar, och i och med att hon uppdaterar ofta lönar det sig att klicka in sig där ibland.
De senast upplagda är mest festbilder, men klicka vidare framåt så får ni se vad jag pratar om..

Så, här är den.. Maries bilder

Personlig tränare

Jag vill ha en personlig tränare. Jag vill att någon står bredvid mig när jag tränar och säger åt mig vad jag skall göra. ”Gör si, lite mer så. Kom igen, shit vad stark du är, fan vad grymt, lite mer, tänk på det här.. bla, bla,bla..”

PUSHA MIG!!!

Just nu känner jag mig som en vilsen fågel i en alltför stor bur. Jag gör det jag ska, jag tränar ordentligt och så (klappar mig själv på axeln) men jag har kommit till en gräns där jag börjar känna att det måste hända något mer.
Går från maskin till maskin, lösa vikter till att ligga på en boll, till gummiband till powerplates. Flaxar omkring i salen men tittar mest på alla andra.
Det måste finnas en muskel till som behöver tränas, det måste finnas 5 miljoner övningar till som är roligare än de jag traglar på med, det måste finnas något mer.

Allt jag begär är att någon skall göra mig tränad, få min utväxt i mitt år att sluta växa, köpa mig nya kläder, låta mig äta vad jag vill, få mitt hår på benen att sluta växa –det kan inte finnas en mer obekväm ställning en raka-benen-i-ett-litet-duschutrymme-ställningen, se till att mitt bankkort inte töms oförklarligt, låta mig sova ut på morgnarna men ändå se till att jag vaknar tidigt så att jag inte missar dagen och en så liten sak som att se till att jag aldrig, aldrig, aldrig mer i hela mitt liv behöver ringa till eller vänta på en taxi igen.

Det kan inte vara för mycket begärt.
Hjälp mig.

Katrin.. är hon faktiskt så bra?

Jag, som tusentals andra, läser Katrin Schulmans blogg.
Jag gör det inte varje dag, och nuförtiden (tack vare slow ass internet uppkoppling) gör jag det knappt en gång i veckan.
Det lustiga med hennes blogg är att jagq aldrig riktigt kommit på om jag tycker att den är bra eller inte.. Jag vet inte om jag går in och läser för att jag tycker att hon är kul, intressant, spännande, maktingivande – som det sägs – för att hon skriver bajs, fitta, är kaxig, elak eller för att hon har en skön man och att jag därför går in och kikar i förhoppning om att han skrivit ett gästinlägg.

Jag vet faktiskt inte.

Men när jag hade mer chans att surfa runt – typ hela dagarna – så var jag en regelbunden besökare. Det var som en daglig rutin. Vakna, gå på toa, gnugga ögonen (i den ordningen), slå på datorn, klä sig i något stort och yllesockor, fixa kaffe och en macka, nyheterna, hotmail, facebook, min andra blogg, katrins blogg.. etc.
Hon kom 12:a på min morgonrutin.

12.

Hon kom till och med före tandborstningen.

Och helt ärligt så vet jag inte varför. Jag vet fortfarande inte riktigt om jag gillar den eller inte. Mer då, mindre nu. Den var bättre förr. Jag vet inte om jag gillar vad hon har att säga längre.. Eller så gör jag det, för jag går ju fortfarande in dit. Dock med stora mellanrum. Men jag hälsar på.

Konstigt det där. Hur en person man inte ens känner kan smyga sig in i ens rutiner på det där sättet. Utan att veta om man ens gillar personen eller inte.
Rätt fascinerande.
Men jag gissar att jag kommer att fortsätta bläddra förbi där tills jag inser att jag nog helt enkelt inte har något intresse av den mer.. För det är väl så det fungerar, även i bloggvärlden.

Här fick hon ett helt inlägg dedikerat till sig.
Varsågod.

Hörlurar + svett = död

Jag har svettat sönder mina ena hörlur.

På riktigt.

Den fungerade alldeles ypperligt till en början av träningen men sen när jag bestämde mig för att jag skulle springa lite längre, lite snabbare och få lite mer träning – Popp. Död..

Eller mer så där att han inte riktigt orkade mer, som om han fått värmeslag. Eller något. Allt som hördes var lite kvidande långt, långt inne i sladden.
Så jag tog ut han ur örat och där var jag tydligen svettig.. uppenbarligen alldeles FÖR svettig.

Stackarn.. Svettdöd.

Konsertkväll

Varje gång jag tar mig utanför stan så inser jag varför jag är här.
Jag inser varför Kapstaden är en stad som faller alla i smaken, varför resetidningar lägger ner energi för att sälja Sydafrika, och varför jag, efter 10 min efter att ha lämnat flygplatsen, kände mig lugn med tanken av ett helt år här – istället för nervös eller stressad.

I förrgår var jag på en konsert i Kirstenbosch Gardens. Gruppen som lirade var Goldfish, och ni som vet vilka de är vet att det är house/elektroniskt/live saxofon,vokal och hela kittet "band". Grymt gungiga, ruskigt funkiga!

Konserten var otrolig.
Omgivningen - som taget ur en cheesy-too-good-to-be-true film. Herregud.

Kirstenbosch är en botanisk trädgård som är helt obeskrivligt vacker. Det tar dig över en dag och gå omkring om du vill se allt. Det kommer ta dig mer än vecka att smälta allt, om du någonsin gör det.
Konsertområdet ligger i trädgården och scenen är placerad längst nedanför en stor kulle. Som publik sitter du på grässluttningen som är kullen. Det är barnfamiljer, rastafaris, punkare, brats, farmödrar, morfadrar, minderåriga, pensionärer, ingen och alla.
Alla är där.

Du sitter på din lilla filt, plastglaset med vin i handen, och ser att du sitter i en helt enormt absurd omgivning.
Din vy bakom och omkring scenen längst ner är ett berglandskap täckt av grönskande skog, taggiga klippor och oförklarliga skuggformationer formade av solen som är på väg att gå ner bakom det enorma berg som du befinner dig bredvid. Luften är stilla och stämningen sjuder av leende människor.

Vad ska man säga?

Det är så massivt, så stort, så overkligt och fantasifullt att man nästan spricker. Inte bara Kirstenbosch utan allt här.

Verkligen allt.

Taxi problemet räknas inte in här.. dom kan fortfarande

Mänskliga parkeringsautomater

Mänskliga parkeringsautomater.

Inga fifflande med småpengar, automater som tar eller inte tar kort eller tankeställaren som ifrågasätter om du kan ställa dig där eller om det är idag som gatorna städas – precis där.

Nope.

Här gäller parking all day, night, year, whenever. Så länge du ger en pengar till han som köpt just din gata.

Männen som agerar parkeringsvakter köper alltså gatorna som de vaktar. De betalar för att få stå 12h om dygnet och vakta din bil. Vad de tjänar av oss som sätter bilarna på deras Precious gata, det är deras lön. Minus deras avgift för att ”äga” gatan.
Ju mer fina krogar, ju mer folk, ju mer bilar, ju dyrare gata att köpa. Mindre populär gata – billigare hyra.

Galet. Ologiskt. Skruvat.
Jepp.

Eller kanske man ske se det så att det är en liten lösning på ett stort problem som arbetslöshet.

Beroende

Jag har blivit smittad. Sjuk.

Jag är beroende och jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan den här drogen när det tar slut.

Jag må vara sen i starten, och jag har inte förut gett det en chans. Inte på riktigt.
Men nu.
Jag är helt såld. Jag kan inte få nog. Jag vill bara ha mer, mer, mer, mer, mer.. I sängen, i köket, på balkongen och till och med på toan.

Sex and the city.

Jag är fast. Nu fattar jag, nu är jag med.. Det är det här alla pratat om, det är det här jag missat i alla år.
Min dator går på högvarv och följer med mig snällt vart jag än går i lägenheten. Jag tar igen allting nu. Och jag gör det på allvar. Ingen rast och ingen ro, inga pauser eller överhoppade scener. ALLT ska in.

Ååååh. Kläderna, skorna, frisyerna, new york, vänner, ovänner, killar, sex, underbara tankegångar, störda tankegångar, drömmar, livet, framtid och igen – kläderna, skorna!!


Jag ställer mig i skamvrån en stund och skäms för att jag inte fattat tidigare.

Förlåt.


Men nu vet jag bättre.
Mycket, mycket bättre..

KATASTROF fredag

Det här kommer bli ett långt inlägg.. Bara så ni vet.

Fredagen var den dagen som skulle vara Det. Det var dagen jag sett fram emot sen jag kom hit. Det var den dagen. DEN dagen.

Det låter jätte löjligt nu, men jag hade så sett fram emot att gå på den här dansfesten ändå sen jag kom hit.. Äntligen skulle jag skulle jag gå på en ordentligt skön house stomp kväll.
Äntligen. och jag var så glad!!!

Såg framemot kvällen varenda minut som gick från att jag steg upp.
När jag borstade tänderna, käkade frulle, klädde på mig, satt på jobbet, drack kaffe, åt lunch, mer jobb, var på gymet, handlade mat, började fixa mig och vid 8 skulle jag ringa efter taxi för att ta mig ner till en kompis.

Och det var där det började.

Det fanns inte några bilar. Inga bilar alls. Loppu. Slut. Nej, tyvärr har vi ingenting just nu.. Nej. nej. nej..
men vad faaaaan??

Fyrtiofem minuter senare får jag tag på ett bolag som har en bil de skickar och som, i vanlig ordning, skulle vara hos mig om... just det, 15-20 minuter. Perfekt!
Jag fixar det sista, klär på mig, öppnar en cider och ställer mig utanför tills han kommer.
2 cider, ett halvt paket cigg, två samtal till taxibolaget, en jävla massa svordomar och ännu 45 minuter senare dyker killen upp.
Med sig har han en av vakterna som patrullerar vårt bostadsområde – för min lilla taximan hade tydligen tappat bort sig på vägen..
What else is new??

Nå. Jag kom till min kompis och allt var frid, fröjd och glada miner. Festen skulle varit ute på en helikopter-hangar-plattform-sak från början men säkerheten kunde inte garanteras där till slut, så det flyttades till ett område som heter Woodstock, till ett galleri-lagerlokal. Typ.
Allt var bra. Allt var toppen. Kunde inte varit bättre. Vi hade adressen. Vi fick vår taxi. Allt var verkligen som bäddat för en toppen kväll.

Adressen var 208 Albert Road. Albert Road är en stor gata, inget svårt alls med andra ord. Problemet här var nu att numreringssystemet de fixat ihop inte har någon logik över sig. Alls.
Vi kommer hela vägen upp till 162, 164, 166, 168, 42.
42???

Där tog det stopp för vårt uppåt räknande. Sen var det bara att börja räkna neråt.. 40, 38, 36..
Och så var det. Det fanns inte fler numror som passade oss.
I en och en halv timme cirkulerade vi området festen skulle vara på men utan resultat. Den fanns ingenstans. Ingen visste var den här gatan låg. Ingen uteliggare, ingen bar personal, ingen polis, ingen, ingen, ingen,ingen…

Efter så länge gav vi upp. Förbannad och så irriterad som jag aldrig varit i mitt liv förut. Vad hände med logik? Vart har det tagit vägen? Hur svårt kan det vara att numrera rätt? I ordning?
Tydligen lite svårare än jag trott.
Så jag åkte hem. Ledsen som få. Kände mig så som katter ser ut när de måste badas.. Har aldrig varit med om ett sådant platt fall förut. Först är man uppe bland molnen och super eggad över att äntligen få göra vad något man älskar att göra, för att i nästa sekund känna sig som att man blivit kastad i rännstenen en regnig höstnatt – utan skor och ingen nyckel hem.

Så min fredag var en katastrof. I mild bemärkning.
Jag vågar lätt påstå att er måste varit bättre..