Jag och mitt usb minne

Jag har insett problemet med att jag inte kommer kunna vara uppkopplad på internet överhuvudtaget på samma sätt som hemma. Det finns helt enkelt inte en möjlighet, för bredband här är inte riktigt vad man är van vid..

Anyways. Det har gjort att jag nu varit inhandlat mitt första usb minne någonsin.

Någonsin. Ever.

Haha. Tänk. Jag känner mig ap nöjd med att ha köpt ett usb minne, känner mig så där vuxen och cool.

Tio år senare. Cool liksom. Nu är jag med i leken jag också.

Jag köpte det så att jag kan sitta hemma på balkongen, i sängen, i soffan eller vid mitt nya köksbord och skriva ner allt som jag går och tänker på. Jag har så mycket som bubblar i mig och som jag gärna skule vilja få ner och ut så att folk kan få vara med och fundera.
Bubbla ikapp med mig, så att jag inte behöver vara så ensam.
Så, nu kan jag göra det och sen bara klicki-klick-in-snabbt-på-bloggen-ta-fram-vad-jag-skrivit och så är det där. No problem. Snabbt som fan.

Så, i och med mitt fantastiska engagemang så kommer det nu förhoppningsvis att uppdateras mycket mer på bloggen.
Mycket mer. Mycket oftare.
Kommer även att försöka få in mina bilder på ett smidigt sätt så att ni någon gång kan få se det som jag ser.
Skönhet. Galenskap. Fantastiska syner och härliga känslor.

Nu är jag jätte trött och ser allting suddigt och dubbelt. Men jag ville bara få ner att jag är så stolt som tupp som köpt ett usb minne.
För jag har aldrig haft det förut. Det har liksom aldrig behövts.

Nörden i mig tittar fram och hon skäms inte ens för att hon tycker att hon är cool.

För nu är hon det.

Välkommen till 2000-talet. ;)

Power cuts

Ok. Läget är så här mina vänner att den här staden är speciell på väldigt många sätt.

Och tro mig när jag säger att det är otroligt mycket positivt att säga, men.. det finns även rätt många saker som man tappar hakan över och som verkligen får en att fundera vad som egentligen är tanken och om sättet som saker sker på VERKLIGEN är det smidigaste??

I de flesta fall behöver man inte vara hjärnfysiker för att för förstå att det inte är det.. Fast åter igen. Vem är jag att säga att det deras sätt inte är det bästa. Jag är ju dock bara en simpel turist.

Det här med el i det här landet är en spännande historia. Grejen är den att det inte finns tillräckligt med el i Sydafrika. Det finns alltså inte tillräckligt med elektricitet att få ta del av i det här enorma landet.
Det här leder till att de stänger av elen under dagar/eftermiddagar för att spara på den. Stora delar stängs av på samma gång under 2-3 timmar, ibland längre och ibland kortare. Från ingenstans stänger de av allt.

På.

Av.

Det finns ett schema på nätet som man kan ladda ner så att man vet när ens ormåde kommer att stängas ner. Och det är ju jätte bra att det finns ett sådant så att man kan planera. Om det skulle följas, men det gör det inte. Så det är som en katt och råtta lek varje dag. Man vet aldrig när det blir svart nästa gång. Man har ingen aning om när katten kommer runt knuten och tar livet av en. För vi är helt hjälplösa.

Kom hem till mitt hostel en kväll och allt var becksvart. Hade inte några ljus, min dator var strömlös, inget batteri i min ipod, och min telefon var inte mkt till hjälp. Så, jag hade inget annat val än ligga där i mörkret och titta uti ingenstans i 3 timmar. För att gå ut när det är mörkt är ju som sagt inte riktigt att ens leka med tanken på.
Jag skall dock inte vara så kinkig för att detta skadar min situation, för folket i det här landet har det mycket mycket värre.
Fick höra idag att endel arbetsgivare faktiskt har funderat på att inte ge sina anställda lön under dessa power cuts.

???

Hur kan man ens få tänka så. Hur kan ens få en sådan tanke att börja gro i sin hjärna? Hur kan man vara så egoistisk att man låter ens egen girighet gå ut över dem som föder en?
Det här är ett väldigt problem för bönderna här. Det är ett enormt problem för gruvarbetarna som inte har jobb i 8 veckor framåt. Det är ett jätte problem för ett folk som verkligen behöver de små, ynka, fjuttiga pengar som de skrapar ihop efter en dags arbete.

Fram tills nu så har Kapstaden inte gett mig mycket av det Afrika som jag trott att jag skulle få se. Men med dessa power cuts lite när som helst så känns det faktiskt som om en liten afrikansk doft börjar anas mellan sprickorna i den här stadens fasad.

Det finns inget positivt i dessa power cuts. Men, det är väldigt fascinerande på sitt sätt.
För det är det. Jag har aldrig varit med om att elen tar slut i ett land.

Speciellt inte i på ett ställe där de kunde försörja halva kontinenten om de bara satt upp några vindkraftverk.

Fulmat

Jag hatar att spy. Det är inte rättvist att jag, bara 3 dagar innan jag skulle flytta från sverige får kräksjukan och ligger däckad i 2 dygn, bara för att sedan bli matförgiftad och - åter igen - ligga halvt handikappad nere i ett 29 grader varmt afrika.

Jag tycker faktiskt inte att det är rättvist alls.

Det här hände alltså igår. Eller för att vara mer precis så började det kl. 0300 på morgonen med att min mage satte igång med sitt bubblande. Och då vet man. Då är det kört.
Been there. Done that. lite för många gånger...

Sen var det bara att gå på toa. Vänta. Gå på toa. Vänta. Sova en halvtimme. Gå på toa. Och så vänta lite till - tills det var dags att gå på toa igen.

arrrrgh. det är så irriterande att jag blir galen. Man ligger verkligen bara och väntar på att magen skall hitta ngt till som den inte tycker om där nere, och när den väl gör det måste man lydigt se till att lilla magen blir kvitt det. Man har ingen kontroll.

Idag mår jag lite bättre, men känner mig inte helt hundra. Kan inte riktigt äta, utan bara fått i mig en macka sen igår eftermiddag - då jag åt 3 sushi bitar.

Men när det här hände kände jag verkligen att jag var långt borta. Jag blev mer ynklig än vanligt och kände mig ensammast i världen. Hade ingen som kom med blåbärssoppa och ingen som bäddade ner mig och sa att allt skulle bli bra igen.
Ensammast av alla.
Det var bara att bita ihop och vänta ut fulmaten. För någon gång måste det ta slut. Och det verkar det som om den har gjort.. den har bara lite efterfest fortfarande, men är nog snart på väg i säng.

Till på det så slutade strömmen att fungera också (strömmen i det här landet kommer få ett helt eget inlägg så småningom..), så jag låg ensam, svettig och magsjuk i ett litet rum - utan fungerande fläkt - i 9 timmar. Sen måste jag dra mig ut för att lägga mig i poolen för att kyla ner mig, men kände mig mest som en gammal tant som har puckelrygg och är skakig.

usch.

Skall dock inte klaga. JAG VET!
Jag har det soligt och bra och ladidadida.. men, ibland blir man liten och ledsen fast det egentligen är riktigt bra. Ibland vill man faktiskt att någon ska hålla ens hand, om så bara för en liten stund.

mer afrika

Alright.
Jag har nu gjort ett enhälligt beslut att jag kommer endast att ha den här bloggen.. Det blir för meckigt och oredigt med den andra har jag insett. SÅ, för att komplicera till det här ännu mer så blir det nog bara här som jag skriver..

Livet går vidare även på soliga ställen. På ställen som ligger långt borta och på ställen som är främmande. Livet går vidare helt enkelt.
Har nu varit här en vecka plus någon dag och det känns fortfarande mycket ok. Vädret har blivit bara varmare och varmare de senaste dagarna, men det kan som sagt ändras på ungefär 30sek så man får uttnyttja solen och hettans medans den ids hålla i.

Jag bor fortfarande hostelet och det är väldigt skönt på ett sätt och inte så skönt på andra sätt. Jag får ju faktiskt frulle.. det är fan hur skönt som helst.
Jag vill börja leva ett liv här. Flytta in. Inreda. Känna att jag sover i min säng. Det kan jag inte nu.. det är inte hur skönt som helst.

Maten här är alldeles gudomlig, om du går till rätt ställe, och priserna överkomliga så att man kan unna sig. Det är otroligt vad skönt det är att kunna gå ut och sätta sig och verkligen beställa in vad du vill utan att det svider alltför mycket i kassan.
Men, många bäckar små kommer väldigt snart att bli till en stor flod som övergår till ett hav.. Så, det är nu första veckan jag känner att jag fått lägga ut lite till. Äta lite lyxigare. Bjuda på några fler drinkar. Lite mer dit och liter mer åt det hållet också.

Utelivet här i stan är även det mycket spännande. Folk är så sjuuukt snygga i den här staden att man smäller av. Och jag skojar inte.
De är så fashion, haute coutoure (stavning?), perfekta kroppar, perfekta par, vältränade och super IT att det är inte svårt att tro på att det tydligen bor mest modeller i hela världen i den här staden..
Beach 2008 har de tränat för i ungefär 4 år känns det som. Snyggt folk överallt. Helt enkelt.
Men, så klart finns det en och annan hill billy, men överlag är det ett väldigt fashionabelt folkslag dessa sydafrikaner.

Det som är rätt jobbigt är fattigdomen. Man känner av den och man känner även av desperationen hos många av dem. På samma gång som man ser uppgivenheten i deras ögonen när man går förbi utan att märka dem.
De vet att de finns. Men folk beteer sig som om de var luft. De finns inte. Inte egentligen. Det är lätt att blunda, titta åt andra hållet och tänka på något annat.

Men dom finns ju faktiskt där. Tar rätt ont att ignorera och inte kunna hjälpa.

Nu måste jag jobba lite vidare på den här oändliga kön med saker som måste ordnas, fixas och trixas.

Hoppas ni har det bra, ni där hemma. Och ni som är borta från hemma.

andra bloggen

Nu har jag borjat lite pa min sydafrika blogg. Sa, ga garna in och las den har

Nu.

Sitter har med en champagne drink bredvid mig.
Skon musik i hogtalarna.
Harliga manniskor som jag nu skall bo med runtomkring mig.
Kanslan av att det ar dags.

Det ar dags.

Jag sager hej da. Nu aker jag.



Nasta gang fran Kapstaden.

mosad i najs temperatur

Jag ar valdigt mosig just nu.
Har just klivit upp ur mitt forsta bad pa sakert 2 ar, och det kommer nog droja ungef ar lika lange tills nasta. Visst. Det ar skont att ligga dar och titta i taket, leka med det lilla skum som drojer sig kvar, fundera pa om man ska ha fotterna under vattnet eller over, prova hur lange man kan halla andan under vattenytan for att tillslut inse att man ar sa kok varm anda in i benmargen att man inte vet riktigt hur man ens skall orka duscha efterat. Och nar det kommer till mig och sadana har uppvarmnings bestyr, sa tar det ungefar 10 minuter fran borjan till slut.
Samma med bastu bad. Dar suger jag om an varre.

In. ... Ut. Klar.

Men trots denna kansla av jag inte ar sa bekvam just nar det sker, for det ar faktiskt likadant varje gang, sa maste jag erkanna att det ar fantastiskt skont efterat. Det ar helt underbart skont att vara sa har mosig. Som en liten avslappnad vetekudde hela jag. Ingen kroppsdel ar obekvam utan de bara sprider en massa skon varme till hela mig. Nastan som om jag hade en massa super latta filtar invirade runt mig, men som inte kanns utan de bara varmer mig. I alldeles lagom temperatur.

Jag har det valdigt skont. Precis. Just. Nu.

mmmmmm.

Malmö

Ja då. Då var det igång.
Hela den här ramsan, processen, resan och grejen. Känns fortfarande overkligt, osmält och rätt konstigt att det liksom är dags. Dags att börja inse att man faktiskt är på plats.Lite lurad känner jag mig ändå. Det kan jag inte komma ifrån. Jag har ju inte kommit ner än. Men jag har åkt. Jag har sagt hejdå, kramats och önskat lycka till till alla.

Men jag är fortfarande här. Eller, jag är i Malmö.
Men det är ju här.
Jag skulle velat åka ner på en gång. På studs och gärna med ett direkt flyg. För det känns fortfarande som om jag snart skall åka hem igen. Lite snuvad på konfekten så att säga.

Nåja. Nog om det. På riktigt, utan att gnälla, så har jag det än så länge riktigt, riktigt bra.

Kom ner till Malmö igår, lite för mkt övervikt på baggaget (max 20 kg - give me a break...), sömnig och rätt råddig i skallen. Är inhyst i chefens lägenhet under den här veckan.
Lägenheten är så stor och så fin på ett sådant sätt att om den var min skulle jag bjuda över folk hela tiden. Det skulle tändas ljus, lyssnas på skön musik, umgås och drickas vin nästan varje dag.. Den är helt otrolig! Allting i den är stort. Rummen, lamporna, tavlorna, tv'n, sängen, mattorna, sofforna, balkongen, toaletterNA, köket, köksbordet, ljuskronorna, speglarna, fönstren.. etc. etc.
Man känner sig nästan lite som teskedsgumman i och med allt som är så överdimensionerat. Rolig känsla. Fantastisk lägenhet..

Där bor jag nu tillsammans med Freddie (från Schewiz) och Maria (småland/chile/uppsala). Trivs jätte bra ihop, inga problem alls och det känns som det kommer fungera alldeles utmärkt. Men, man får väl se. Det har ju faktiskt bara gått ungefär en och en halv dag.
Vi sitter nu på kontoret och går igenom hur de arbetar. Vad vi ska göra (lite oklart), vem som har hand om vad, vem som är vem, hur allting fungerar och vad som händer om si och vem man ska kontakta om det händer så. Massa praktiskt. Blir nog bättre så fort vi får sätta oss ner och kika på hur det går till på riktigt. Lätt att vara kaxig på papper.
Har inte mycket tillgång till internet för tillfället. Vet inte om det kommer bli bättre där nere. Men, jag kommer skriva så mkt som det bara går att smyga ihop sig tid.

Bollen är alltså i rullning. Men, åter igen, det känns som det är lite uppförsbacke nu tills vi kommer över kullen..



Just det. Ska fixa lite till på den andra bloggen än, men säger till när den är den som jag kommer börja använda - också.

nyvaken

Klockan är 07.00, måndag morgon. Ja, eller hur intressant det nu sen är att veta exakt vad klockan är vet jag inte.. vill bara få fram att det är jävligt tidigt. För mig.

Idag smäller det. The big move. Väskorna är packade. För tungt. Alla hejdå är sagda. Nästan. Frukosten är äten. mums. Ansiktet tvättat och kläderna på. Om en liten stund.

Ingen stress.
Det är även väldigt skönt att sitta så här en tidig måndag morgon. En morgon som vilken som helst, fast ändå inte. Höra grannen gå upp, se föräldrarna utanför börja dra iväg ungarna till dagis, se trötta-hukande-vinterjackshuvs-människor skyndna över innergården, lyssna på sovande andetag från min sjuka Per som ligger och äntligen har somnat, fundera på om jag har allt med mig, om jag håller mig inom 20kg's ramen på flyget, titta ut genom fönstret och inse att det kommer dröja väldigt länge innan jag ser samma syn igen.

Jag är nyvaken. Sömngrus i ögonen som vägrar försvinna och så där genomfrusen man kan vara en tidig vintermorgon. Lite nedstämd för mitt sista hejdå. Men det känns ok ändå. Nu kan det börja.

Jag är med.

jag i 2 delar

Nedräkningen på bara några timmar kvar till avgång har börjat. Den här tiden imorgon har jag:

1. Flyttat från stockholm
2. Börjat ett nytt jobb
3. Ifrågasatt mitt beslut flera gånger
4. Kommit på att jag glömt att packa ngt viktigt som jag Absolut behöver ha med
5. Startat en ny episod i mitt liv

Det känns väldigt overkligt just i denna sekund. Och då menar jag Väldigt overkligt. Jag förstår fortfarande inte helt och hållet och jag ska åka iväg. Min kropp och stressnerver känner att det är något på gång rätt snart och att tiden för all packning och planering börjar rinna ut, men innerst inne så tror jag inte jag är helt med. Så delar av mig håller på packar, fixar och trixar inför något som ska ske - varpå resten av jag ligger lite efter. Släpar lite på sidokanten så att säga. Kikar lite lätt och klappar takten till något jag inte vet vad jag klappar takten till.
haha, eller ngt.

Jag har jätte mkt att stå i just nu. Jätte mycket. Men den del av mig som sitter här och skriver i lugn och ro, det är delen som sitter på sidlinjen och klappar takten. Den andra delen av mig håller på smäller av och skriker åt mig att jag måste börja sätta igång. NU.

Måste kanske lyssna lite på den delen också. Annars blir det här till ingenting.

var eviga, eviga, eviga gång

Fråga vem som helst. Till och med dig själv.

Vad är det trassligaste som finns? Vad är det som snurrar ihop sig mer än något annat? Vad är det som kan vara så sjukt irriterande ihopstökat att det känns som om man aldrig kommer att få ordning på det igen? Vad är det som, trots att man när man sist använde det lade ner det väl ihoprullat och iordningställt, är ihopråddat i ett nystan när man nästa gång ska ta upp det ur väskand/fickan/lådan/var man nu satt den?

Jag lovar att alla svarar samma sak. För det kan inte finnas ngt som är mer tvinnigt, oredigt, snurrigt och out-of-control-av-sig-själv som ett par hörlurssladdar.

Det händer varje, varje, varje gång som jag ska använda min ipod. Varje gång måste jag ta mig åtminstone någon minut till att försöka få ngn ordning på det. Var eviga gång har jag lagt dem fint ihoprullat så att jag skall slippa reda ut nästa gång. Det hjälper inte. Aldrig. Varje gång har de fest och tvinnar ihop sig.

Varje. gång.

afrika blogg.

Nu har jag fixat sidan för min resa. Det kommer inte hända så mkt på den innan jag kommer ner, men den finns här på vänster sida.

Just one click away.

2 inlägg i ett

Under min tid i Kapstaden den närmaste året kommer jag uppdatera mitt liv på två olika sätt.

Ett kommer att vara att jag fortsätta mala på på den här bloggen. Om konstiga, viktiga, oviktiga vettiga, oförklarerliga men ändå väldigt ärliga känslor och tankar om världen, mig själv och allt som finns runtomkring. Precis som den är nu med andra ord.

Det andra sättet är att jag kommer att starta en ny blogg också. Som kommer att beskriva min tid i Kapstaden och sydafrika i stort. Allt som händer där, vad jag ser, gör och liknande. Det kommer att bli mer som en resedagbok, med länkar till bilder och schyssta grejer så att ni kan få vara med mig där nere.. bara att lite efter. Men ändå där.
Jag vet ännu inte vilken adress den bloggen får, ska försöka lista ut det idag, men återkommer med hur det blir.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det här är så spännande att jag nästan kissar på mig.
Inte på riktigt. Men ni fattar.

Jag har 3 dagar kvar tills jag drar ner till Malmö. 7 dagar kvar tills jag sätter mig på planet till Sydafrika. 3 dagar kvar av stockholm. Av rutin. Av människor som känner mig. Så få dagar kvar att insupa trygghet. Att få känna sig hemma. Att veta hur morgondagen ungefär kommer att se ut.

Men också bara 3 dagar kvar tills vad jag längtat efter. Äventyret. Forskandet efter något annat. Nytt. Om bara några dagar kan jag släppa tryggheten, och ta tag i osäkerheten för morgondagen. Alldeles strax måste jag ställa mig på mina egna två ben och hitta min balans för att gå stadigt på min egen väg.

Hur krokig den än må vara.

mitt årsrim

Snö. Äntligen har det kommit snö.
Det är så underbart skönt ute, med snöflingor i ansiktet och krasande under fötterna. Om jag hade ordentligt med kläder på mig skulle jag vilja göra snöänglar tills mina händer förfrös sig och om det fanns tillräckligt med snö skulle det vara så mysigt att göra en ordentlig snögubbe med morot, hatt och en liten kvast.
Precis som när man var liten.

Åh vad härligt det är. Tänk om det skulle kunnat sett ut så här på julafton? va? ojoj. Då kanske en liten julkänsla börjat pirra i magen. Men, den fick man vara utan i år.

fast det gör ingenting. Nu är ju det nya året här.

2008.

oj, det rimmar på Lotta.

Hahaha, 2008 - the year for Lotta.


grymt.

så det kan bli

De här tulpanerna köpte jag ungefär en vecka innan jag såg vad som hänt med dem. Har bara satt ner dem i vasen och inte tänkt så mycket mer på det.
Tills nu.

Antingen har jag mobbare till tulpaner, eller så är det en liten tulpan som skiter i resten och vill gå sin egen väg.

jag blev väldigt imponerad av den här känslo utformningen mina tulpaner har gjort. För jag tycker det är konstigt.
Varför och hur har det gått till? varför vill han inte vara med de andra, när de andra så tydligt vill vara med resten? Känner han sig utanför? Luktar de andra illa?

Jag vet inte. Men det är något speciellt med den här vasen tulpaner. Något är inte som det ska.

Men jag gillar honom. Han den modiga. Han kanske känner sig ensam.

Men modig.

2008.

Nu har det nya året börjat. Allting går så snabbt, tiden flyger iväg och vi med den. Det här årets enda nyårslöfte är helt enkelt att jag ska verkligen fokusera på att stanna upp och reflektera. Lyssna, dofta, se och känna på allt runtomkring.

Det är ju därför det är där.

För oss.