Fulmat

Jag hatar att spy. Det är inte rättvist att jag, bara 3 dagar innan jag skulle flytta från sverige får kräksjukan och ligger däckad i 2 dygn, bara för att sedan bli matförgiftad och - åter igen - ligga halvt handikappad nere i ett 29 grader varmt afrika.

Jag tycker faktiskt inte att det är rättvist alls.

Det här hände alltså igår. Eller för att vara mer precis så började det kl. 0300 på morgonen med att min mage satte igång med sitt bubblande. Och då vet man. Då är det kört.
Been there. Done that. lite för många gånger...

Sen var det bara att gå på toa. Vänta. Gå på toa. Vänta. Sova en halvtimme. Gå på toa. Och så vänta lite till - tills det var dags att gå på toa igen.

arrrrgh. det är så irriterande att jag blir galen. Man ligger verkligen bara och väntar på att magen skall hitta ngt till som den inte tycker om där nere, och när den väl gör det måste man lydigt se till att lilla magen blir kvitt det. Man har ingen kontroll.

Idag mår jag lite bättre, men känner mig inte helt hundra. Kan inte riktigt äta, utan bara fått i mig en macka sen igår eftermiddag - då jag åt 3 sushi bitar.

Men när det här hände kände jag verkligen att jag var långt borta. Jag blev mer ynklig än vanligt och kände mig ensammast i världen. Hade ingen som kom med blåbärssoppa och ingen som bäddade ner mig och sa att allt skulle bli bra igen.
Ensammast av alla.
Det var bara att bita ihop och vänta ut fulmaten. För någon gång måste det ta slut. Och det verkar det som om den har gjort.. den har bara lite efterfest fortfarande, men är nog snart på väg i säng.

Till på det så slutade strömmen att fungera också (strömmen i det här landet kommer få ett helt eget inlägg så småningom..), så jag låg ensam, svettig och magsjuk i ett litet rum - utan fungerande fläkt - i 9 timmar. Sen måste jag dra mig ut för att lägga mig i poolen för att kyla ner mig, men kände mig mest som en gammal tant som har puckelrygg och är skakig.

usch.

Skall dock inte klaga. JAG VET!
Jag har det soligt och bra och ladidadida.. men, ibland blir man liten och ledsen fast det egentligen är riktigt bra. Ibland vill man faktiskt att någon ska hålla ens hand, om så bara för en liten stund.