hinner inte med..

Midsommar. Då var den alltså här nu då.

Någonstans trodde jag inte att dagen skulle komma, och på något sätt känns det fortfarande inte som den faktiskt är här. Inte på riktigt, allvar eller speciellt helhjärtat. Den ligger och ruvar i bakhuvudet och jag är medveten om att dagen är fullt verklig och inplanerad på andra delar av världen - men här nere så kommer dagen antagligen passera rätt obemärkt förbi.

Det är alltså 19 janu.. JUNI idag. Damn. Vad hände med de andra 18 dagarna i den här månaden? De andra 5 månanderna på det här året? Vad hände med igår? Förra helgen? Veckan?
Jag undrar verkligen på riktigt hur det är möjligt att tiden bara kan rinna iväg som den gled på såpa?
Många situationer man befunnit sig i under årens gång så uppfattar man på olika sätt. Tiden går olika snabbt och allt beroende på vad man företar sig. Att ligga på en strand på Borneo i 2 veckor kan kännas lika länge som att jobba extra en helg på Birka. Ett avsnitt av ett riktigt bra tv-program kan kännas lika kort som ett ögonblick och en vinter kan kännas som en livstid.
Har man en rutin i sitt liv brukar man ändå rätt bra greppa stunder, tider, dagar, veckor och månader. Man kan forma sina tankar och sin energi runt det faktum att man vet hur länge en vecka är och man kan se en månad framåt i planeringssyfte.

Men inte här. Inte nu. Och det har inte skett de senaset 5 månaderna för mig. Jag kan inte, för allt i världen, förstå hur min tidsuppfattning kört av vägen totalt.
För mig är 3 månader 5. Två veckor kan bli 4 dagar och en månad går alltid lika snabbt som 2 veckor.
Det är lite läbbigt. Att inte känna att man hinner med, menar jag. För jag anser att jag borde göra så mycket mer på så lång tid jag spenderar här, men jag vet inte när jag ska hinna..

Men. Nu är det midsommar. Är även en milstolpe för mig här nere. Inte på samma sätt som hemma, där dagen M visar att sommaren kommit och man firar in det med regn och starka nubbar, men här speglar den att vintern är här. Tidsperioden vi fasat för är nu här. För att stanna.
Det regnar, solar, regnar, solar, blåser, vindstilla, regnar, molnar, solar, blåser, regnar mest hela tiden. Så, fast temperaturen är lite svalare så är vädret precis som det varit sen dag 1. Oredigt och obestlutsamt.

Jag har ingen aning om vad kompisar, familj och bekanta skall göra för att fira imorgon. Kanske även därför det känns så långt borta med midsommar i år.

Hoppas allting blir toppen i varje fall. Jag ska önska sol till er alla och en jätte glad Midsommar!

Midsommar. Dagen vi alla längtar efter med rädsla

Snart är den här. Dagen man älskar, fruktar, njuter av och sönderplanerar tills det inte finns något kvar mer än höga förväntningar och desillusionerade planer.
Det är inte länge kvar nu. Endast några fjuttiga dagar kvar och cirkusen har varit igång i veckor.

Midsommar. Den längsta dagen på vårt långa år. Dagen med mest soltimmar och med luddiga förhoppningar om en stundande fantastisk dag följt av en kväll som ska likna något ur en romantisk komedi fylld med vänner, kärlek och massor med vin som aldrig gör en för full – bara lycklig och vacker.
Maten planeras in i det sista. Potatisarna putsas rena, sillen och nubben ligger på kylning och pajerna har degats ihop av det senaste GI-receptet och köttet är marinerat enligt mat-Tinas fantasiska grillningstips. Att man varje år har lika svårt att bestämma sig var man skall befinna sig denna magiska kväll är något man redan lagt in i planeringen och velandet känns inte som lika stor börda längre. Det löser sig ändå alltid. Varje år.
Kläderna är utvalda och dagarna innan är man så där pirrig över att det äntligen är midsommar igen. Vart tog det senaste året vägen? Hur kunde jag känna mig så avig för bara någon månad sedan?
Äh, vem bryr sig. Det är sommar igen, solen lyser och alla har klivit ur sina vinterskal. Man älskar alla sina vänner och sin familj, pojk- och flickvän pussas på och ingenting kan gå fel. Ingenting.

Det är samma visa varje år. Samma planering. Samma hopp och förväntan över en kväll som man vet att det kommer att klagas på mer än någon annan dag på året. Men det glömmer man så lätt så här tidigt på sommaren. För man vill inte längre sura över saker, inte längre känna sig vinterdeppig och muttrig. Nej. Det är lycka som ska spridas och midsommar är dagen då det ska göras.
Trots att man vet att ens fina klänning antagligen är obrukbar efter denna dag. Man vet att vädret högst antagligen kommer bli riktigt skit och med det även gått och köpt sig en hästen säng – tack vare en smart pr snubbe som kom på slogan ”Sol på midsommar – sängen gratis”. Man köper för mycket mat och hälften av köttet blir sönderbränt och nubben dricks upp för tidigt vilket leder till att alltför många hittar sig själva i grottmänniskostadiet redan efter små grodorna.
Ens fantastiska vänner och du själv hamnar i bråk om bisarra smågrejer som egentligen inte existerar och har du en flick- eller pojkvän är du dömd att antingen vara singel efter att kvällen är slut eller se fram emot en ordentlig reda-ut-vårt-förhållande diskussion dagen och veckorna efter.

All heder åt midsommar och de fantastiska drömmar, idéer och förväntningar den dagen skapar. För ni förtjänar att få le och njuta av solen. Ni förtjänar att få vara pirriga som små skolbarn efter en lång vinter med mörker.

Vad fan. Trots vetskapen om att midsommar är en katastrof år efter år så är det en av de bästa dagarna på hela året.

Liten update

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hur situationen här nere ser ut för tillfället. Det har varit så många förändringar som skett under den lilla tid jag varit här. Trots att det börjar närma sig halvårsstrecket så känns det fortfarande som om det inte riktigt är på riktigt.
Jag tror inte att jag ännu förstått att jag bor här och att det är bara att gilla läget – vilket ibland är lättare än andra stunder.

Vi har nu gått in i vinter. Sägs det. Jag vet inte, men det känns som om att den vinter vi än så länge har sett har en överkomlig kyla utomhus men en olidlig kyla inomhus. T ex så sitter jag nu på balkongen och solen har precis gått ner, månen lyser upp stan och klockan är 18:06. Det är fantasiskt kyligt vackert ute men det är inte utsikten och skönheten av stan som gör att jag sitter här. Det är kylan inomhus som driver ut mig. På allvar.
Det är så isande kallt i vår lägenhet att jag går omkring med dubbla sockor, pantalonger, långbyxor, dubbla tröjor och scarf. På balkongen behöver jag bara ett lager av allt – inte det dubbla.
Men, som sagt. Om det här är vinter så är det ok. Än så länge i varje fall.

Jobbet förändras hela tiden i och med att folk säger upp sig, åker på semestrar, är sjuka och på grund av den enkla saken är vi har för mycket att göra och är allt för få som jobbar. De gör nog säkert sitt bästa för att pussla ihop allting så att det ska gå smidigt, men ibland (läs väldigt ofta) undrar jag var man glömmer bort vilket led som håller uppe väldigt mycket. När kommer företag till den punkt när de blir blinda för det som är viktigt och bara ser siffror? Hur kan ledare, som är väldigt kompatibla, tro att pengar kommer in om det inte finns någon som ser till att de kommer in?
Det är många frågetecken men även mycket roliga saker som händer. Man får ser lite mellan fingrarna och lita på de som säger att förändringar kommer att ske och att det kommer bara bli bättre. Det blir nog bra. På ett eller annat sätt.

Kapstaden är otroligt vacker den här tiden. Precis som hemma, och varsomhelst som det blir höst/vinter i luften så förändras utseendet, känslan och dofterna i staden. Dofterna blir starkare och klarare utan hettan som suddar ihop allt. Luften blir bitig och lättare och lugnar ner stämningen som än så länge varit väldigt uptempo. Man känner att alla slappnar av på ett helt annat sätt. Andas lite.
Det är härligt. De regniga dagarna känns mer ok nu än i början av hösten. De soliga dagarna uppskattas desto mer och med 18-20 grader i solen – på en bra dag – så är det absolut ingen som klagar.

Min semester börjar snart närma sig. Det har varit många bud fram och tillbaka om när vi här i den här delen av företaget skall få semester, men jag tror det börjar lösa sig så småningom. Vi måste följa kontoret i Malmö eftersom de har företräde under sommarmånaderna, så det är dem vi väntar på.
Men. Jag vet att jag får komma hem i sommar i varje fall och det är det som håller igång mig för tillfället. Jag ser otroligt mycket fram emot att komma hem, om så bara för en liten stund. Få äta lite hemlagad mat, få träffa kompisar jag inte sett på alltför länge, träffa familjen och bara få njuta av svensk/åländsk sommar. (om ni skulle se mig nu så sitter jag och ler..).

Jag längtar. Det ska bli underbart.

Jo-jo funderingar

Då var det då äntligen fredag.
Sista dagen på arbetsveckan och jag har en ledig helg att se fram emot. Ledig helg.. det smakar gott i min mun, för det var länge sedan.
Men ändå är det något idag som gnolar i min mage. Jag vet inte. En klump som inte var där igår, men som alltid uppkommer efter att jag haft kontakt med en specifik person hemifrån.
Den är ingenting egentligen -klumpen - utan mest onödig och helt fiktiv - men ändå där.

Kan vara att jag känner att min semester och hemfärd borde börja närma sig. Hemlängtan blir alltid starkare när man vet att man snart får äta ruispalat till frukost, se på solnedgången över stockholm från ett hustak på kungsholmen och få känna den friska doften som bara finns på Åland.
Kan vara det. Eller så inser jag mer och mer att jag måste släppa hemmet mer än jag insett tidigare, för så här kan jag inte hålla på.
Kan inte bo borta men vara hemma på samma gång. Hur mycket jag än försöker - så går det inte.

Beteer mig som en jo-jo som ena sekunden inte ägnar en tanke åt annat varpå ett litet samtal tar en tillbaka till verkligheten och man - igen - börjar känna och fundera.
Jo-jo. Vad fan alltså, det här blir nog ingen lyckligare av..

Men, det är fredag och det är i varje fall helt underbart. Lycklig för det lilla - det är härligt!