nu är det dags..

Crap alltså. det börjar dra ihop sig väldigt mycket, så otroligt mycket att jag inte riktigt vet vad jag skall göra av mig själv.
Jag vet inte om jag fixat allt som behöver fixas, och heller inte vad jag behöver fixa till. Plus att jag inte riktigt orkar ta tag i ngt nu längre heller.. det som inte är gjort nu kommer inte heller att bli gjort, och jag kommer inte veta om att det är ogjort innan jag behöver det och då får jag ta tag i det på plats. så.

Min nervositet går ut för mig själv. verkligen. Jag börjar tvivla på mitt förhållande och i fråga sätta om vi verkligen är på samma plan. Hur vet man? Man kan ju alltid fråga, men jag tror att jag bara inbillar mig och vill därför inte ta tag i något som kan resultera i mer frågetecken och förvirrning än jag redan befinner mig i. Så är jag. Bäst att inte ta tag i något, det blir nog bra.. får man hoppas. Det slutar ju inte alltid så bra om man håller på så en längre tid, men nu har jag inte många timmar innan jag sätter mig på flyget så jag vill hellre att de är härligt mysiga än konstigt jobbiga med bråk och missförstånd. Det som stör mig kommer jag inte att märka av när jag är borta, utan får väl diskutera det när jag kommer hem igen.. om det fortfarande är ett problem, för mig.
För det är så det är. Känns alltid som om problemen ligger hos mig, att det är jag som grubblar och funderar men att det i motsatt riktning är solsken och fågelkvitter. Varför måste jag fundera så mycket? Är jag mer osäker? har jag underlag för att vara det? Varför känner jag så här nu, det har inte varit ett problem innan.
Nå, jag skyller på min resfeber och ler lite till. Allt kommer att ordna sig. För mig. För honom. För oss. Till slut, på ett eller annat sätt.

Att nu resa iväg är faktiskt lite konstigt. Jag vet ingenting om vad jag skall göra. Jag vet att jag kmmer att landa på Borneo på måndag runt kl 13 och att jag får skjuss till hostelet. Men, efter det är det helt blankt. Jag har inte den blekaste om vad som väntar, vad jag skall jobba med eller vad som förväntas av mig - ingenting.
Det mina vänner, är jäkligt spännande.

Shit.

Man är så dum, eller åtminstone jag. Jag sitter och håller igen på känslor och åsikter så länge för att jag aldrig anser att jag borde säga något. Att personen i fråga nog har andra saker som betyder mer och att mina känslor nog kommer att gå över. Sen när man hållit på ngt länge är det så svårt att få ut det. Jag vet att jag bara borde säga vad jag tycker och att allt skulle kännas mycket mycket bättre. Men fan vad dålig jag är på att diskutera saker. Jag vet exakt vad jag känner, exakt vad som tynger mig och exakt vad jag borde säga.. men sen när jag skall ta tag i det, då råddar jag ihop allt. börjar i fel ända, säger saker som inte är relevanta och så blir det bara smet av alltihop. hela poängen är borta och ingenting har blivit utrett.
Sen vill jag heller inte såra ngn. Jag vill inte ta ut min frustration över någon annan.. även fast frustrationen handlar om just denna person.

Mitt liv är lite kaos känns det som just nu. Alla känslor jag har inför kommande resa blandas ihop med stress inför examensarbete, känslan av att lämna personer bakom mig går hand i hand med att jag inte egentligen har någon aning om vad jag kommer att ge mig in på. Vad händer när jag kommer dit? Vad händer när jag kommer hem?
Jag vet inte vad jag känner. För en liten stund sedan jävlades soppåsen med mig och läckte ut på golvet och en sån liten skitsak gjorde att jag satt och kände mig lite, värdelös, ensam och ledsen. Blev sittande på golvet i köket, bölandes över att jag inte fattar varför jag är så känslig. Så många tankar som bara far omkring i huvudet. jag vaknar mitt i nätterna och kan inte sova för huvudet är för fullt, finns inte plats för allt att absorberas och samlas så jag vaknar..
Det är lite jobbigt.

En rolig sak är dock festen jag var på i lördags. Jag fick umgås med de människor jag älskar mest i hela världen, vi var alla där :) Jag är så glad att jag har dem som kompisar, de är så sköna varenda en. Helt sjuka i huvudet, men vi förstår alla varandra. Vi är så lika. Det gör inte så mycket att man bara ses ungefär 2 ggr i året, för de gångerna är de bästa stunderna/festerna på året. Inget slår det.

Förhoppningsvis löser sig mina tanke trassel. Jag hoppas det. För om saker och ting inte blir utredda innan jag åker kommer de att nöta i min skalle i tre och en halv månad utan att ge mig ett enda svar. Och det, det blir i så fall jääävligt jobbigt.

så det är bara att samla sig, tänka ut vad som egentligen är problemet och ta tag i det.
Just deal with it.

Fest!!

Kommande helg kommer att bli så jäkla skön!!

Jag skall åka ner till göteborg och festa med kompisar som är de bästa vänner jag vet. Det är folk jag bott i sydney med, hängt i stockholm, åre, sälen.. you name it. Och vi träffa så sällan men när man väl gör det så blir det alltid så bra.

Man ska kanske inte ha alltför höga förhoppningar men jag har svårt att tro att det inte kommer bli lyckat!!

Tjohoo!