Söker svar

Jag vet inte varför jag är i den här konstanta beslutsångest fasen. Jag vet inte ens riktigt vad jag måste ta beslut om. Eller jo, lite grann vet jag men jag undrar om det är beslut som måste fattas för att jag skall veta vad jag skall göra eller om det är beslut jag tror måste fatta för att få ordning på saker och ting. Jag vet fan inte.
Nu sitter jag på båten hem från stockholm, back to åland och tystnaden. Jag lämnade stockholm med en klump i magen och den blir inte bättre av att jag åker hem. Men den här klumpen i magen kan jag inte reda ut. Jag kommer aldrig ha möjlighet att få svar på den här frågan. Alla frågor har svar, visst. och så också har den här klumpen ett snöre jag kan dra i så löses den upp, men jag kan inte dra i det för jag har inte fått reda på det här på rätt sätt. Jag har luskat mig fram på sätt som man inte borde, men jag har haft mina aningar ett tag.. så jag måste. men nu är jag i en ännu värre situation än när jag inte visste. Fast saken är den att jag egentligen inte vet någonting - och då blir allting tusen gånger större än om man verkligen visste.

Nu mer än någonsin börjar jag få lite panik över situationen jag inte har ngn kontroll över. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra av mig själv i höst. Ingen aning. Ingen aning. Ingen aning.
Oftast brukar man ha lite koll och inte tänka så mkt, för det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Det lär det ju göra i höst också, men jag känner att det skulle vara skönt att ha lite koll och kunna planera i förväg. Ha ngt att se framemot.

En klok kompis till mig sade att all den här oron, osäkerheten, förvirrningen, totala nollställningen inför framtiden har en viktig betydelse för att etablera sig som person och hitta sig själv i vuxen världen. Och jag hoppas det. För annars är det här en fruktansvärt onödig pärs att gå igenom. Det skall inte vara lätt, och hittills har allting varit väldigt lätt kan man ju tycka. Kanske lite för lätt. Till idag har inte några större beslut blivit tagna, inte sådana som jag står inför nu. Till idag har besluten jag fattat haft en solklar mening, JAG VET varför jag måste besluta si och så. Inte ett frågetecken. Besluten som blivit tagna har inte varit lyckliga alla gånger, men i slutändan har det blivit bra för jag visste varför och jag visste att jag måste göra det. Nu vet jag varför och jag vet att jag måste - men har ingen aning om hur.
Det är även väldigt lätt att trassla in sig i tankar och funderingar över saker man tror sig behöva bestämma. Men mitt fall är inte så. Jag känner att jag vill någonting annat än vad jag håller på med idag. Hela min liv situation måste förändras för att jag skall komma ifrån den här gnagande känslan av total vissenhet. Shit alltså.

Nu för att jag sitter och skriver om det här får jag en känsla av att jag är så ledsen. Men jag tror faktiskt inte att jag är det egentligen. Måste bara inse att jag står på två ben som bär mig, av mig. Och jag är inte så tung att jag inte kommer klara mig själv ur den här situationen. Jag är glad, innerst inne är jag faktiskt riktigt glad. Det gäller bara att tillåta sig själv att komma ner på knä ibland. Ta en paus. Andas och resa sig igen.

dags för en ny årstid på ett gammalt ställe

Äntligen är påsken över. My god vad lång den var men vilka sköna stunder det har varit! Var så skönt att komma hem till Åland lite längre än bara över en fjuttig liten helg. Fantastiskt skönt att få köra omkring på vägarna, lyssna på skön musik och bara insupa med blicken det fantastiska landskap vi har till förfogande.
Känslan man får när man ser ut över ett spegelblankt vatten, eftermiddagssolen i ögonen och svanarna som ligger och guppar sovandes i vass brynet. Att se dom kala klipporna, avklädda träden och kyliga blå himmlen är välkommnande som få saker när man nu i många, långa månader har gömt sig under täcket i en lägenhet i stockholm.

Ofta känns det lite jobbigt att inte det blivit vår på riktigt än. Ingen grönska. Ingen värme. Inga båtar i hamnen. Men inte den här gången. Inte nu. Det var så skönt attfpå se avslutet på vintern på samma gång som man får se början på våren. Jag är inte stressad längre och måste ha sommaren över en natt. Det måste få ta sig sin tid. Knopparna måste få komma ut när de känner att de är redo, lika som gräset får bli så där härligt grönt när det är dags.
För att naturen skall få sin första sommar färg måste det få ta sin tid. Vi måste njuta mer av dagen och inse att saker och ting inte händer så snabbt som vi ibland önskar att det gjorde.

Åland är faktiskt helt fantastiskt avslappnande, rogivande på samma gång som det under de här storhelgerna gör en lite stressad. Så mkt som skall hinnas med, folk som skall träffas, mat som skall ätas-om och om och om igen-känslor som skall kännas, minnen som skall minnas, skratt och tårar som vill ut, underbara vänner som man vill umgås med och framförallt vill man känna lugnet över att man äntligen är hemma och det är alldeles tillåtet att ta ett eller fler steg tillbaka och bara insupa sig själv och allt som är med känslan över att vara hemma på åland.
Det var vekrligen första gången på länge som jag kände av lugnet som lilla ön verkligen erbjuder. Och jag gillar det.