Anställ mig.. Någon?

Jag söker nytt jobb. Tips?


Det sker så många förändringar härsom inte är ok. Som inte är enligt något avtal jag har skrivit på och som bara försvårar, irriterar och ifrågasätter hela vårt arbete.
Svårt att veta vilket ben man ska stå på när det kommer till arbetssituationen gentemot levnadssituationen.

Jag kan ta mycket och jobba för lite pengar på grund av att jag är var jag är. Den här staden och landet väger över allt det negativa som kan uppstå och det har varit värt det. Men, frågan som poppar upp lite för ofta - och speciellt idag - är var jag drar gränsen? Är det faktiskt värt det längre?

Kan vara att jag överreagerar på beslut som är ovanför mitt huvud. Men ändå beslut som borde gått via oss som resultatet går ut över.

Kanske. Kanske inte.

I vilket fall som helst, jag söker nytt jobb.

Vad behöver man när ens hem är borta?

Sydafrika är i en rätt stor humanitär kris i dagsläget.
Invandrare som emigrerat hit och som redan bor i omänskliga förhållanden drivs nu på flykt av den svarta sydafrikanska befolkningen. Det handlar inte om att de blir tillsagda att åka hem igen eller att de har ett val att stanna eller gå utan det här är våld, tegelstenskastning, nerbrända butiker och söndslagna hem. Inga sparas, varken barn eller kvinnor och tiotusentals människor står utan hem.


Jag kan inte skriva mycket om det här, varför och hur läget är - för jag vet inte.
Jag vet att det händer.
Jag vet att det inte bara är uppe i Johannesburg som detta sker.
Jag vet att bara några kilometer bort från var jag sitter exakt nu så flyr folk från vad de byggt upp för att ha möjlighet till ett någorlunda normalt liv. För att leva.
Men mer än så vet jag inte.


Jag kan inte politik. Jag vet inte och att försöka ta reda på exakta grunden till denna främlingsfientlighet skapats från är jätte svårt för jag vet inte var jag ska börja. Men, i och med den här situationen så har jag precis just kommit hem från den svåraste shoppingturen i hela mitt liv.

Vi samlar ihop mat, kläder, blöjor, filtar, kläder, och allt som kan tänkas hjälpa dessa människor som nu samlas på militäranläggningar, i kyrkor och polisstationer i skydd mot våldsamheterna som finns var de haft sina bostäder.
Men.
Hur skall man veta vad man ska köpa? Vad är det smartaste, vad genererar mest mat, mest hjälp och hur mycket ska man ta av varje?
Vi ville köpa hela affären, alla babykläder, alla barnmatsprodukter, allt ris, alla filtar.. Men det går inte.

En shoppingtur jag aldrig jag trodde jag skulle behöva vara med om är avklarad. Och det gnager mig att det känns så overkligt. Som om det inte var på riktigt. Som om någon borde slå mig hårt i huvudet för att jag ska inse allvaret i vad som händer.

Jag är otroligt påverkad, men ändå så läskigt oberörd.

Du har en kopia av dig själv

Det här händer inte bara när man spenderar en längre tid hemifrån utan sker även dagligen, men vid de tillfällena så noterar man det inte på samma sätt som man gör när man varit isolerad en längre tid.
Nu menar jag inte isolerad från omvärlden efter att man skapat sig ett liv på annan ort, utan när man varit isolerad från sina vänner och sin familj och människor man inte känner till själ och hjärta men som man hejar på när man möts på stan och alla andra främlingar som finns i periferin av ens dagliga liv. Utan att man vet om det så finns det så många människor som fastnat i ens minne. Människor man inte ens vet namnet på, människor som man aldrig pratat med, vänner, vänners vänner, familj och mannen på gatan. Alla finns med, någonstans i ett litet fack i hjärnan.

Mitt undermedvetna har nu börjat plocka fram en del människor.
Det är helt otroligt för jag har nu kommit in i en fas var jag tror att jag känner väldigt många som jag möter. I alla dessa främlingar som cirkulerar runt omkring mig ser jag sådana exakta likheter från människor som inte hör till scenen här, utan till mitt liv hemma.
Det här händer varje gång jag är ute och reser. Kopior av människor jag vet vem är, mina vänner och alla jag någonsin stött på, dyker upp som små jokrar och alltid utan förvarning.
När jag minst anar det står jag på löpbandet bredvid en gammal klasskompis. I mataffären står jag och farmor och väljer vilken ost som passar bäst till pastan. Jag vet att jag legat på stranden, tittat ner mot havet och sett min brorsa stå och kast frisbee med en total främling. Jag har hälsat på en människa på gatan, inte för att det är så otroligt roligt att heja på folk, utan för att jag var helt säker på att det var en av dansinstruktörerna från SATS. I stockholm.

Om det handlade om att jag hade hemlängtan så skulle jag förstå om jag såg folk som jag verkligen saknar. Men inte. Det är helt galet vilken mix av folk som är här och leker med mig. Och de mesta är faktiskt människor som jag inte riktigt känner. Egentligen.

Alla dessa kopior. Jag älskar dem. Det är så underligt att det finns så många som liknar på varann, så många som har samma drag som någon annan utan att veta om att de existerar. För det gör de, i allra högsta drag.
I mina ögon så existerar det en ”nästan”-du någonstans där ute. Man kanske aldrig möts – för det tror jag inte – men hon eller han finns. Och dessa kopior gör oss glada. För en
bråkdelssekund känner vi oss som hemma. Vi får gratis trygghet genom dessa främlingar.

Känslan av att känna behörighet med en människa jag aldrig ens haft ögonkontakt med är rätt skruvad, men det gör mig även väldigt glad.
Dessa möten är sköna men det bästa av allt med hela den här teorin är ändå att jag vet att Jag är en kopia av någon annan och även jag speglar trygghet åt någon jag inte ens vet vem är.

Slår mig själv på käften

Jag har varit inne på någon skruvad känslomässig berg- och dalbana den senaste månaden och jag tror att den kommer till sin klimax vilken dag som helst. Jag är som en pmskärring med inslag av känslostämningar som kunde blåsa omkull vilken emotionellt förståndig människa som helst. Det har gråtits, skrattats, filosoferats, varit lycklig, arg, förvirrad, positiv, negativ som aldrig förr, förbannad, redo att ge upp och helt enkelt nollställd inför vad jag gör, vem jag är och vad jag egentligen håller på med.

Det kan, nu när jag tänker efter, bero delvis på att jag varit rökfri sedan 28 april (lallaallallalala). Det kan också bero på allt som händer här och som jag försökt ignorera till sista stund, men som mitt undermedvetna ändå försökt trycka fram i små puffar under tidens gång.

Vi är inte speciellt många i företaget och den lilla grupp vi har här, som är vår familj, är en stark kärna med individer var en person inte kan bytas ut mot någon annan. Vi är som ett pussel var man behöver alla bitar för att det skall kunna bli fullständigt. Vad som händer nu är att några bitar kommer att tas bort ur denna formation. Pusslet kommer hållas ihop utan dessa bitar, men de hål som lämnar efter dem kan inte fyllas med någon annat än exakt samma bit för att bli fullständigt igen.

2 mycket viktiga personer för mig är på väg härifrån och jag kan inte längre ignorera att det kommer att ske. Jag kan heller inte heller låtsas som om det här är något mindre än vad jag tycker att det är och heller inte att det kommer att påverka mig.
För det gör det självklart.

Men.
I allt det sorgliga och ledsna och fruktansvärt skittråkiga som kommer med detta så föds många nya sidor hos mig. Tankar och funderingar jag lyckats förtränga i allt det roliga får nu sin chans att sprida sin säd och jag måste säga att en del riktigt bra frön har redan börjat gro.
Min känslomässiga berg- och dalbana har tagit mig till en sits var jag sitter på en stol - framför mig själv och har en uppkäftig konfrontation – med mig själv. Det känns nästan som om jag slår mig själv på käften emellanåt.
Det är grymt. Det är tungt. Det är förvirrande ärligt men framför allt är det skrämmande rätt.

Jag måste sluta leka kurragömma med mig själv och börja svettas lite för att nå dit jag vill.

Så, Marie och Ewelina – ni kommer saknas hos mig här i Cape.
Jag lovar att berätta grodan en gång till om ni kommer tillbaka.. så kanske ni förstår den till slut!
Tårar för er, men även ett tack!

Ofrivilligt nattvaken

Ibland finns det kvällar när man bara inte kan sova. Kvällar där det inte spelar någon roll hur trött du är eller hur tidigt du måste upp dagen efter.
Ikväll är en sådan kväll. En kväll som kommer att gå över till natt utan att jag ens kommer att komma i närheten av lite sömngrus i ögonen.

Det är kvällar när det är helt tyst i rummet men det låter som om det skulle vara 10 personer i rummet bredvid eftersom du tänker på tusen olika saker på samma gång. Du tänker på allting men kommer fram till ingenting. Tankarna famlar omkring om varandra och ger dig varken bu, bä eller någon rätsida på något.


Här har ni korta exempel på vad som snurrar i mitt huvud nu:

• herrgud, jag ska stiga upp kl 0600 för att gå till gymet

• vad ska jag göra i sommar när jag kommer hem på semester

• vilka personer ska jag träffa när jag kommer hem på semester

• kommer jag orka upp imorgon bitti för att gå till gymet

• fan. Jag har glömt be min bror betala min telefonräkning (blev snodd på alla mina stålars från kontot, remember..)

• hur ska min lön räcka hela den här månaden

• Burma. Jag måste hitta tid för att få sätta mig ner och skriva om hur jag ser på hela den sjuka situationen.

• hur ska jag få fram mer tid på dygnet så att jag kan blogga och skriva mer

• jag måste leta upp några skolor som jag vill söka till

• hur ska jag utveckla mig inom skrivandet

• vem är det som luktar sjukt mycket svett på jobbet

• hur ska jag klara av vintern i Kapstaden

• jag måste komma ihåg att köpa frimärken imorgon

• min kära lilla dator verkar konstig. Jag tror hon kanske fryser. Fast det verkar ju lite konstigt det med. Fast ändå inte, med tanke på att det snittar på 6 grader varmt i mitt rum.

• Jag känner mig stressad inför min semester i sommar. Hur ska jag hinna med allting jag vill göra?

• Jag borde verkligen sova

• Tänk om jag inte får tillbaka mina pengar som blev tagna från mitt konto – då måste jag åka hem.

• Vad faaaaaan. Jag ska alltså upp och köra ett träningspass noll sex noll noll imorgon.
  
  

Klockan är nu kvart över 2. Skulle jag ha internet här hemma skulle jag posta detta nu. Men nu får det bli imorgon bitti istället.
Jag borde verkligen sova och skulle jag få välja så är det det som jag helst av allt skulle göra just nu.

Men, som ni ser så har mitt huvud fullt upp med annat för tillfället.

Påverkad av vädret

Vi är som robotar här nere i Kapstaden.

De senaste dagarna har det blivit mer och mer tydligt vilket inrutat och styrt liv vi lever. Vårt beteende styrs av yttre faktorer och vi som sitter i vår lilla fabrik styrs av varandra.

De yttre faktorerna är självklart företaget, riktlinjer, mål, arbetssätt och allt sådant. Och vi får helt enkelt rätta oss efter ändringar, frågeställningar, omplaceringar och emellanåt rätt vridna idéer. Men så är det på vilket företag som helst.
Vi påverkas sedan otroligt mycket av om vi kollegor har dåliga dagar eller inte. En nedstämd eller irriterad person kan få resten att dras ner i samma träsk. Tyvärr lättare än vad ett glatt sinne kan få med en person som vaknat på fel sida.
Sedan har vi den största katalysatorn av dem alla. Det som avgör om vi får en bra dag, en ok dag eller en riktigt pissig dag. Det är det som bestämmer om jag får hemlängtan, om jag fortfarande trivs, om jag är nöjd eller om jag känner att jag kanske istället ska åka hem.

Vädret.

Det är helt otroligt vad vädret här påverkar oss.
I den utsträckning att vi kan gå från absolut positivism, var livet är helt fantastiskt och timmarna och tiden rinner iväg, till en inställning som är så fruktansvärt negativ att jag aldrig sett något mer deprimerande i hela mitt liv.
Från fullkomlig glädje till katastrofal undergång.

Solen ger oss energin och får oss att glömma det faktum att vi är sjukligt underbetalda för det arbete vi gör och påminner oss om att vi sitter på en plats som är gudomligt vacker. En plats som gett oss mer leenden än någon annan plats tidigare.
Men när det är grått väder här. Helt seriöst. Det är inte ett grått dis som ligger över staden, det är inte lite duggregn och smådassigt ute. Nej, nej, nej.

När det har bestämt sig för att det skall vara grått ute så sjunker molnen ner över hela staden. Det är en dimma, som är ett stort molntäcke, vilken smyger runt varje husknut och in genom varenda en liten springa i husen. Det täcker all omgivning och ger staden ett lågt, lågt tak av fukt och mörker.
Påminner inte om höst/vinterkylan vi har hemma utan det här är en kyla som gör att lägenheten besitter känslan man finner ute i en ladugård under vinterhalvåret. En kyla som är tyst, kall och som fastnar på allt som finns i rummet. Luften är tunn och det tar inte mer än 30 sekunder så har den instängda, orörliga kylan trängt in i kroppen och man är genomfrusen.

Det är dom dagarna som man rätt snabbt blir lite nere. Man glömmer snabbt hur vackert det är här och blir snabbt påmind om de negativa tankar man tidigare haft möjlighet att lägga åt sidan. De ploppar upp rätt tydligt i första bästa tankebana och är svåra att bli av med.

Nu är detta inte ett scenario som inträffar vareviga dag. Solen lyser faktiskt emellanåt fortfarande.

Men trots det. Vintern kommer att bli en prövning.
För mig och för oss alla.

Jag får köpa mig ett radband, blunda och intala mig själv – om och om och om igen – att sommaren snart är tillbaka.

Vår hos er, höst hos mig

Jag fick precis en rapport hemifrån att det, även idag, är varmt och soligt hemma.
Jag kan nästan känna doften av nytt vårgräs, doften av en latte från 7/11, känna stämningen av solglädje som sprids av alla som samlas i parken och på uteserveringar.

Den bästa tiden hos er är nu.
Det är nu allt föds på nytt och det är nu som alla kliver ut ur sina gråa vinterskal för att igen vrida ansiktet mot solen och insupa all energi. Det är nu som alla börjar leva, andas och le igen.
My god vad jag längtar efter att bara ha möjlighet att komma hem bara för en dag. Bara för att få en fläkt av våren innan den övergår till sommarhetta och man igen börjar ta för givet att solen lyser och värmen värmer.

En halv timme i nytorgsparken skulle räcka.
Ett glas vin på Pontus by the sea.
Tjugo minuter på bryggan som finns längst ut på järsö..
Skulle bara så gärna vilja ha en liten, liten, liten smutta vår. Som sagt, en pyttliten skulle räcka.


Jag hoppas ni sitter någonstans med solen i ögonen och med för mycket kläder på er (så man kan ta av sig..), dricker en sjukt god kaffe och inser hur fantastiskt underbart ni mår!

njuuuuuuut.

Själv sitter jag med hösten i famnen. Molnen täcker hela staden och de har sjunkit så lågt ner idag att man befinner sig mitt i dem när man går på gatan.
Men det är väl så här det ska vara.

Tvärtom, men med rätta.
Nu är det er tid att ha det bra och det är er på tiden att era ben börjar spritta och längta efter flipflops och sena sommarnätter.