Påverkad av vädret

Vi är som robotar här nere i Kapstaden.

De senaste dagarna har det blivit mer och mer tydligt vilket inrutat och styrt liv vi lever. Vårt beteende styrs av yttre faktorer och vi som sitter i vår lilla fabrik styrs av varandra.

De yttre faktorerna är självklart företaget, riktlinjer, mål, arbetssätt och allt sådant. Och vi får helt enkelt rätta oss efter ändringar, frågeställningar, omplaceringar och emellanåt rätt vridna idéer. Men så är det på vilket företag som helst.
Vi påverkas sedan otroligt mycket av om vi kollegor har dåliga dagar eller inte. En nedstämd eller irriterad person kan få resten att dras ner i samma träsk. Tyvärr lättare än vad ett glatt sinne kan få med en person som vaknat på fel sida.
Sedan har vi den största katalysatorn av dem alla. Det som avgör om vi får en bra dag, en ok dag eller en riktigt pissig dag. Det är det som bestämmer om jag får hemlängtan, om jag fortfarande trivs, om jag är nöjd eller om jag känner att jag kanske istället ska åka hem.

Vädret.

Det är helt otroligt vad vädret här påverkar oss.
I den utsträckning att vi kan gå från absolut positivism, var livet är helt fantastiskt och timmarna och tiden rinner iväg, till en inställning som är så fruktansvärt negativ att jag aldrig sett något mer deprimerande i hela mitt liv.
Från fullkomlig glädje till katastrofal undergång.

Solen ger oss energin och får oss att glömma det faktum att vi är sjukligt underbetalda för det arbete vi gör och påminner oss om att vi sitter på en plats som är gudomligt vacker. En plats som gett oss mer leenden än någon annan plats tidigare.
Men när det är grått väder här. Helt seriöst. Det är inte ett grått dis som ligger över staden, det är inte lite duggregn och smådassigt ute. Nej, nej, nej.

När det har bestämt sig för att det skall vara grått ute så sjunker molnen ner över hela staden. Det är en dimma, som är ett stort molntäcke, vilken smyger runt varje husknut och in genom varenda en liten springa i husen. Det täcker all omgivning och ger staden ett lågt, lågt tak av fukt och mörker.
Påminner inte om höst/vinterkylan vi har hemma utan det här är en kyla som gör att lägenheten besitter känslan man finner ute i en ladugård under vinterhalvåret. En kyla som är tyst, kall och som fastnar på allt som finns i rummet. Luften är tunn och det tar inte mer än 30 sekunder så har den instängda, orörliga kylan trängt in i kroppen och man är genomfrusen.

Det är dom dagarna som man rätt snabbt blir lite nere. Man glömmer snabbt hur vackert det är här och blir snabbt påmind om de negativa tankar man tidigare haft möjlighet att lägga åt sidan. De ploppar upp rätt tydligt i första bästa tankebana och är svåra att bli av med.

Nu är detta inte ett scenario som inträffar vareviga dag. Solen lyser faktiskt emellanåt fortfarande.

Men trots det. Vintern kommer att bli en prövning.
För mig och för oss alla.

Jag får köpa mig ett radband, blunda och intala mig själv – om och om och om igen – att sommaren snart är tillbaka.