sprattel i min kropp

ojojojojojojojoj.

Idag känner jag mig som en liten kalv som just släppts ut på grönbete. Jag känner mig lika bubbligt upprymd som jag gjorde på min 18-års dag och är så där skönt nervöst pirrig i magen som man kan bli till exempel när man vet att man ska få köpa något som man verkligen längtat efter att få slänga sina pengar på.

Jag är så ivrig att jag inte vet hur jag ska sitta, stå eller planera min kväll.

Ikväll är det fest.
Fest, fest, fest, fest..

Jag har sett fram emot det här sen jag satte mina fötter i den här afrikanska delen av världen. Äntligen.

Mina stompskor står laddade och min out fit är klar. I´m ready.

Jag vet i och för sig inte riktigt vem han är som spelar. Men, orsakerna till min ivrighet är ändå:

1. Det är en underground festival som sparkat igång - man måste ju hänga på
2. Har aldrig dansat en Helikopter plattform tidigare
3. Har inte varit på en enda ordentlig dans fest sen jag kom hit
4. Solen skiner och det är sommar
5. Min fest instinkt säger mig att det kommer bli riktigt, riktigt gungit

Lalallalalallalalalalalaaaa!!! Jag känner mig alldeles sprattlig över det här :)

Hjärtplats

För att få arbets visum här i landet (och antagligen i de flesta länder) måste man gå till sjukhuset för att se att man inte har sjukdomar som är farliga, smittsamma, svara ja och nej på frågor man lätt kan ljuga på och försöka träffa rätt med sin kiss-stråle i en kopp.. (visade sig dock att kissträffandet var bra mycket lättare här i och med att man ett stort champagne liknande glas)

Min medical check var igår. Och det var första gången som jag faktiskt röntgade lungorna. Har aldrig blivit av förut och nu kom jag på mig att jag till och med var nervös när jag satt i väntrummet och väntade på provsvaret..
Tänk om det syns något? Hur många cigaretter har jag rökt sammanlagt under den tid som jag rökt? Hur ser det ut? Tänk om det är något fel?

Shit.shit.shit.shit.shit.shit.shit.shit.

Som tur är så var väntetiden inte lika panikartat lång som den kan vara hemma. Här gick det undan och det verkar som om allt var ok.
Det var ok. Det var mer än ok.

På pappret jag fick stod det följande:

Everythings appears to be ok. No signs of lung disease and the heart seems to be about the right size and are in it´s right place.

Allt appears vara ok? Mitt hjärta seems sitta på rätt ställe och vara stort nog??
ööh… men då så.

Det var väl det jag visste.
Jag har ett hjärta. Och fast jag ibland tvivlar och ifrågasätter det faktum att det ibland känns för litet för allt, så verkar det i varje fall sitta på rätt plats.

...och det är ju bra.

Den här tiden på dygnet - igen

Nu sitter jag här. På min balkong. Solen har gömt sig bakom lions head och nedgången i havet på andra sidan var helt säkert fantastisk.
Ni som följt mig på tidigare resor och läst vad jag tycker om den här tiden på dygnet vet att jag älskar den. Jag älskar att allting faller in i sin skugg skepnad. Jag älskar känslan av att hettan försvinner och övergår i en nästan melankolisk trygghet av kvällen.
En grannes skuggbild täcker hela husväggen av ljusen från vägen men väl ute ur ljuset återgår hon till sin vanliga storlek. Allt i stillhet. Syrsorna vaknar och börjar locka till sig sin partnet, visar upp sig och börjar sin tid på dygnet.Det är den lilla stund som infinner sig precis mellan dagens övergång till kväll.


Lugnet som ramar in den här tiden på dygnet är så stilla. Det är nästan som om tiden stoppar upp och andas ut. Andas ut och tar ett nytt djupt andetag för nästa steg av dygnet. Nästa etapp.

Och jag älskar det. Man får sin tid att hitta tillbaka till nuet, ett stadie man lätt glömmer i all hets och ivrighet under dagen. En liten stund att inte ens tänka. Innan man skeppas över till kvällen med allt det innebär.


Den här stunden är otrolig.
Och ibland, ibland känns det faktiskt som om världen viskar.

Kanin Assud - den fuckern

Kaninen Assud.
Så heter han.. Det spånet.

Den här söta-lilla-gulli-mjukis-kaninen gör mig galen!

Jag tycker det här är så förbannat idiotiskt att jag bara vill åka ner till skaparen av det där barnprogrammet och slå han på käften. Rakt av.

Hur är det möjligt? Hur kan det få finnas sådan skit? Ett barnprogram?
Sådana här saker gör mig så förvirrad över vad det är för tid vi lever i. Jag blir så trött, ledsen och irriterad på att det här ens har varit i någons tankar. Än mer att någon faktiskt sagt ok till programidén. Men det sorgligaste av allt är responsen på Kaninen Ass filosofi. Det verkar ju lyckas. (läs hela artikeln..)

Ett barnprogram my ass..

Jag fattar inte!
Kan någon snälla förklara..

Framtid

Ibland undrar jag om man visste hur och vad och när med sitt liv, om man skulle fundera på om ens beslut man tar är riktiga eller inte.
Jag menar, om man ändå vet vad som i slutändan skulle vara ditt liv – är då de beslut du tar viktiga? Och är de beslut som du måste besluta, eller är det redan beslutet åt dig innan du bestämmer dig?

Alla situationer som kräver ett val leder oss in på en ny väg. Det behöver inte betyda att vi kommer följa den vägen fram till slutet, det kan till och med bara vara en lite skogsstig som efter ett tag leder dig tillbaka på landsvägen du kom ifrån. Men oftast kan man inte gå tillbaka när man väl valt att vika av.
Det känns som om när man väl bestämt sig för höger, vänster eller om man ska fortsätta rakt fram, att det inte går att ändra sig. Oftast när de korsningarna kommer måste man verkligen fundera på vad man verkligen vill. Det vägskäl du kommer till, kommer inte komma en gång till.

Jag tror inte man skulle bli en lyckligare människa om man visste hur det skulle bli till slut. Jag tror man skulle sluta leva.
Ett stort nöje, men också ett stort helvete, är ju alla val som vi ständigt måste göra. Och det är svårt många gånger.
Det är ofta lättare att vara guide åt andra. Men när det kommer till en själv - ja, då väljer duinte åt någon annan. Utan måste helt och hållet själv avgöra vilken avtagsväg som är den rätta och vilka man kan passera.

Men ibland undrar jag ändå om man har en förutbestämd framtid? Har man redan ett öde som är bestämt? Kan man ändra det, och kommer man få reda på om det blir ändrat och vad den riktiga mållinjen var egentligen?

...Jag har tusen frågor och fan och hans mormor som lever rövare i mitt huvud just nu..

Ögonfrans önskan

Det finns många olika situationer när det är meningen att du ska önska dig något.
T.ex när du ser en fallande stjärna eller när du blåser ut ljusen på din födelsedagstårta.
Men min personliga favorit är ändå när en av dina ögonfransar lossnat och ligger så där oskyldigt i ansiktet. Den har släppt taget om ansvaret att skydda dina ögon och har på sitt sätt sagt upp sig.
Han vill inte längre. Och då finns det ingen återvändo. Då måste man försiktigt ta upp den och sätta den i nacken, blunda och önska något. Man måste även hålla fingret bak i nacken medans man önskar, och när önskan är gjord får man öppna ögonen, ta bort fingret och släppa fransen fri..

Det hände mig i morse. Jag gjorde hela proceduren, men kom på mig själv att stå länge, länge, länge,länge, länge med fingret i nacken och slutna ögon.

Jag kom inte på något att önska.
Det var helt tomt. Ingenting.
Jag kunde inte forma mina tankar efter en önskan som jag har. Jag vet inte vad jag önskar.

Det är nästan lite läskigt. Har jag slutat se framåt? Vad vill jag? Önskar jag verkligen ingenting? Inte ens en liten sak??
Eller är det bra? Är jag nöjd? Är det ett tecken på att ordning är skapad?
Kan total ordning någonsin skapas?

Jag vet inte. Det kändes lite konstigt..

Det hela slutade i varje fall med att jag önskade för någon annan.
Och det är väl kanske en av de bättre sätten att önska på när man tänker efter.

no more taxi..

Nu är det bestämt. Jag har betalat sista pengen (snart..) till taxibolagen i den här stan.
Jag tänker börja gå och måste fixa en bil.

Droppen var nådd idag när jag beställde taxi från stranden. Jag sätter mig i taxin när den kom, i tid (kors i taket), och sade området jag skulle till.
Då svarar taxi mannen med att ge mig den exakta adressen till mig. INKL. lägenhetsnumret.. ”Haha, Charlotta right?? Yeah, been to your place many times”..

WTF???

Nu är det nog.
Nu vet de till och med vad vi heter och var vi bor. De kallar oss vid namn och vi behöver inte ens säga vart vi ska längre.
Jag känner ingen bilarnas interiör och pratar om deras fruar samt vilken film de ska se på bio.
Är nu inne i deras taxi slang och de skrattar säkert gott åt oss rädda flickor som måste åka taxi överallt. Och är vi snälla får vi vänta i 20 min, men är vi inte snälla stänger de av numret.

Så. That’s it. No more.
Nu (snart..) är det slut lekt ringa-efter-vänta-på-taxi-betala-dyra-pengar-leken.


(åtminstone sen när jag fixat mig en bil..)

att våga gråta

Ibland. Fast man känner sig glad, tillfreds, lycklig, nöjd och alldeles ok med sig själv och sin tillvaro – så finns det ändå ngt litet inom en som ligger och ruvar. Något som är lite mer nedstämt, lite ledset och ensamt.

Man behöver inte alltid veta vad det är. Det kan bara vara en känsla som byggts upp under en tid, det kan vara en reflektion som etsat sig fast utan vetskap eller en insikt som funnits i kulissen av vad man egentligen tror att man känner. I slutändan behöver det inte vara något alls.
Det behöver inte finnas en förklaring till det.

Det finns inget specifikt som gör att det släpps fram ibland, mitt bland allt som man tror att är bra. Ibland behöver inget speciellt som sägas, inget fotografi som framkallar det och heller inte någon speciell film som gör att man tillåter det nedstämda, ledsna och ensamma komma fram.
Men sen igen, så kan det ju vara precis det.

Det kan vara en reflektion över att det står en ensam man bredvid gatan med en kopp i handen, och ingen stannar upp för att se honom.
Det kan vara en rad i en bok som är som skriven för dig.
Din egen spegelbild kan få dig att se dig på ett helt annat sätt än du gjort förut.
Kaffet du gjorde imorse har kallnat innan du ens hunnit smaka på det.
Du hittar inte de kläderna som du vill ha på dig.
Det kan vara ett hej från någon du tycker mycket om.
Eller ett hej då.

Ibland känner man sig bara otroligt sårbar.

Det kan vara för precis vad som helst. Eller ingenting. Ibland kommer det utan förvarning och utan förklaring.
Och man gråter. Oftast är det så det visar sig. Genom tomhet och uppgivenhet.
En tår. Flera tårar.
Ibland måste man bara gråta av sig. Sorgsen, ilsken, glad, förvirrad och förlösande gråt.
För ingenting. För allting.

Och det är skönt.
Medans man gråter och efter att man gråtit. Så är det skönt.
För oftast slutar det med ett leende. Och en nöjdhet som inte fanns där innan har nu infunnit sig och man känner sig lugn.Nästan renad.

Så, att våga låta sig gråta är viktigt.
Ibland jobbigt.
Men viktigt.

här går det undan

Tiden går så snabbt här. Jag hinner inte med..
Först är det måndag, sen onsdag och sen helt plötsligt är helgen över och ännu en vecka har gått. Det är helt otroligt alltså.
En och en halv månad har jag nu varit borta. En och en halv.

Ibland känns det som länge, men allt som oftast känns det som om jag kom hit i förra veckan.
När jag tänker på er hemma och som jag saknar, då känns det som en evighet.
När jag tänker på vad jag gjort sen jag kom hit, då känns det som att ungefär en dag har passerat.
Om jag tänker på vad jag vill göra, då blir jag stressad och ett år känns för kort.
Alltför kort.
Och om jag börjar ens tänka tanken på hur lite pengar jag har.. då kommer jag till insikt att jag nog kanske borde komma hem..

Idag det då måndag igen. Snart onsdag.
And so on.
So on.

sorry miss..

Mer och mer inser jag begränsningarna av att bo i en stad med så mycket kriminalitet som bubblar under ytan. Det är inte så att jag känner av det farliga, jag har ännu inte sett någon bli rånad eller varit i situationer som påtagligt präglat att jag befinner mig på en plats som är osäker.
Men det finns i luften. Det finns i hur folk beteer sig i sitt vardagliga liv. Det skrivs om på skyltar som varnar för kriminella och på skyltar för tjuvar som varnar för vakter. Man känner det på närvaron av höga murar och elstängsel runt husen. Fönster som är prydda med gardiner och galler, vakthundar och den eviga frånvaron av folk på gatorna som inte är mitt i de säkra områdena i stan.
Och man påverkas.
Mer än jag vill. Mycket mer än jag vill.


Från där jag bor och ner till gymmet tar det ca.5 minuter med bil, tre stop skyltar inkluderat. Fina områden, inga människor på gatorna.
De här 5 minuterna tar mig 20 att gå. Men jag tar taxi.
Överallt måste jag ta taxi. Jag får inte/ska inte/bör inte gå den här lilla biten själv. Inte som tjej. Inte ens när det är morgon eller mitt på dagen.
Man går helt enkelt inte ute själv.

Frustrationen att jag måste planera min tid efter taxin är sjukt frustrerande. Bara för att jag är klar och ringer taxi behöver det inte betyda att den kommer. Det behöver inte ens betyda att den kommer efter de femton minuter de lovat.
Alla i den här staden är beroende av dessa transportmedel, men ändå finns det inte tillräckligt många pålitliga att ringa efter.
Så jag väntar. Och väntar.
När taxin väl kommer, en fantastisk halvtimme senare, så är jag nere på gymmet – som sagt – knappa fem minuter senare.
Efter ett tag måste jag ju hem igen..

”hi, could I please get a car to…”

”sorry miss, no cars at the moment./ok miss, it will be there in 15-20 min, ok?/sorry miss, it will take another 15-20min/so sorry miss, the driver picked up another person he thought was you, but i’ll send another car – it will be there in 15-20min…”

Där står man. Och väntar. Hjälplös.
Så nära hem men ändå så långt ifrån.
Egentligen väldigt fri, men ändå så galet fångad i den här karusellen som man försöker skapa sig ett liv runt omkring och i.

Bara att vänja sig och gilla läget. Tyvärr är knepigt att sudda ut känslan av att man kan göra vad man vill (nästan), betee sig hur man vill (nästan) och ta sig vart man vill (nästan) NÄR man vill.
Man måste ändra sitt tänk. Och det är svårt.

Bilder uppladdade

Nu har jag äntligen haft lite tid att fixa, så nu ligger det lite, lite litelitelitelite bilder uppe på en fotosida.

Länken finns under mina länkar, och även här: Gå kika på mina bilder

blogg 2: www.xit.nu

En jätte rolig grej som hänt är jag nu även skriver en blogg på www.xit.nu.

Jag har inte bestämt, eller kan inte säga, eller vet helt enkelt inte OM det kommer att på något sätt skrivas samma sak där som det skrivs här..
Vi får nog helt enkelt se hur mycket som fylls i mitt huvud och hur mycket jag hinner tömma det på..

Det är roligt. Det är faktiskt riktigt, riktigt roligt!

Så, gå in och kika där emellanåt också om ni är nyfikna!

snart dags för hjärtdagen

Alla hjärtans dag. Jag är nog en sucker för alla hjärtans dag när det väl kommer till kritan.

Det handlar inte om att jag måste få blommar, presenter, söta sms eller en extra kram bara för att det är en påhittad dag som är rätt söt. Det måste liksom inte hända någonting. Om det det gör det är det kul.
Men det måste verkligen inte hända något.
Utan det handlar mest om att den här dagen är precis det.
Söt.
Alla (nästan) förvandlas till don juan’s och lolitor. Plötsligt så blir man ännu mer kär i någon man är kär i eller så inser man hur underbara ens kompisar faktiskt är. En ful, fjantig nalle med texten ”i love you” på magen blir helt gudmolig och bara måste inhandlas för att ges bort.
Det skall mysas till och fluffas upp. Släckas lysen och tändas ljus. Kort ska skrivas och kärlek ska spridas. Till och med den mest hårdnackade kan känna av poesin och känner man efter riktigt noga kan man nästan ta på vibrationerna som utspelas bland alla som är entusiastiska.

Jag har varit en av dem.
En av de entusiastiska. Den här dagen var för mig, när jag var yngre, en dag för att släppa fram allt puttinuttigulligulligt som någonstans fanns i min kropp.
Överraskningar var min strategi och de planerades noga.
Det skulle inhandlas allt från rosor till glittriga hjärtan, skrivas brev och fantiseras om den perfekta kärleks dagen. Ibland kunde jag vara så uppe i varv att det kändes som julafton när man var 5.

Men inte längre. Inte på samma sätt. Och det känns lite tråkigt på samma gång som det är härligt att tänka tillbaka på hur utom ordentligt kärleksfulls-påhittig man varit. Och fast personen man gör detta till kanske ser på det som rätt tjejigt och kanskes till och med barnsligt – så lovar jag att det uppskattas.

För vem vill inte ha sitt rum inrett med små hjärtan, kärleksbrev och någon fin present? vilken person skulle säga nej till en spontan kram av en främling som säger att du är fin? Ingen mår dåligt av att få ett extra leende på bussen, eller en liten blomma utan anledning..

Nej. Alla hjärtans dag är en söt liten dag. Och man får gulla till sig hur mycket som helst utan att någon får opponera sig.
Så är det bara.

wireless + cappucino + jag = Sant

wireless. wireless. wireless. wireless. Jag fucking älskar wireless!!!

Gymet som jag tränar på (det lyxiga, med en stor pool mitt i hela grejen) är i ett varhuse-komplex-byggnad. Här finns ett gäng sköna restauranger, butiker (dyyyyyra) och ett kafé med stört gott kaffe.Och wireless.
wireless.
gratis.

Jag blev så glad att jag fick nervös pirr i magen när jag insåg att jag kan sitta här hela dagarna och göra vad jag vill, MED en stor cappucino som sällskap :) Det är ju helt fantastiskt.
Nu slipper jag internet kaférna, med ac och illaluktande lokaler.
Nope. Nu kan jag istället sitta här och smutta på mitt kaffe och leka med min egen lilla dator.

Herregud det här var en trevlig liten present en regnig måndag som denna.

ska bara dricka upp resten av mitt kaffe (ja, jag älskar kaffe..) och sen gå upp och träna.
Underbart.

Happy måndag på er alla.

Kackerlackor

Det finns nästan ingenting värre än kackerlackor.

Jag hatar dem.
Avskyr.
På allvar.

Jag snackar inte när dom e pyttesmå så de knappt syns, men när de har gött till sig och svällt upp till ett djur lika stort och brett som en enorm stortå. Och det är bara kroppen.
Sen kommer deras långa ben, stora vingar och spröten till på det. Och voila – ett stycke asig insekt är serverad.

De sitter där och vispar sina spröten för att hitta något gammalt att käka, och så klart kan de flyga. Det känns alltid som om de spanar in en, bedömer ditt nästa steg, får dig upp i varv, för att i nästa sekund attackera. De kommer alltid fram, från var de nu gömmer sig, utan någon som helst förvarning.

Jag vet inte varför jag verkligen inte klarar av kackerlackor. För dom är inte farliga, inte stora, inte giftiga. De är egentligen inte någonting som faktiskt skulle kvalificera som giltig orsak till det här katastrofala förhållandet jag har till dom.
Men det funkar inte.
Aldrig.

Ge mig en orm, spindel, råtta, fågel, eller vad man nu kan tänkas tycka är farligt och läbbigt.
Men inte en kackerlacka.
Det går bort.

1 – 0 till norden mot sydafirka för att inte behöva vara rädd för att bli ihjälskrämd av kackerlackor när man går till köket.
Och tro mig, det är en stor, viktig poäng.

svetto.

Nu har jag så svettigt i alla mina celler av kroppen att jag inte vet vart jag skall ta vägen.
AC´n vägrar fungera.
Kroppen vägrar sluta svettas.

Min koncentrationsförmåga har för länge sedan tagit helg och jag med den..

Nu är det bara 15min kvar av denna arbetsdag. 15min. Sen har jag ledig helg.


ledig.ledig.ledig.ledig.ledig.ledig.ledig.

det här med kärlek..

Tänk att det ibland inte alls blir som man tror att det ska bli, fast man verkligen försökt planera att det skulle bli som man ville.

Det är jätte svårt att veta vad man ska och inte ska göra, eller säga eller inte säga, känna och försöka att inte känna när det kommer till kärlek. Det är så lätt att tro att man sagt något som man egentligen bara visat för att man är rädd att det man vill ha sagt inte blir bemött som man önskar.

Kärlek alltså. Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Upp,ner eller hur man ska betee sig. När jag gör saker, försöker förklara känslor eller bara på något sätt gör en antydan på att jag känner på ett visst sätt – så får jag det aldrig sagt på rätt sätt.

Jag tror att jag alltid gör det som är bäst för andra. Men också för mig. Jag vill verkligen inte såra någon, men ibland packar jag inte riktigt ihop paketet rätt..
Orden man inte yttrar för att man tror att det inte behövs, de visar sig oftast vara just de orden som skulle varit snöret som höll ihop allting.
Att för sent lägga till ett ord eller två är inte alltid rätt. Och inte alltid det bästa heller.

Känns lite som om kärlek ibland är som att lägga ett pussel.

Du kan lägga alla bitarna var för sig, få ihop några men inse att det är för svårt, varpå du lämnar allt utspritt över bordet.
Du kan även lägga ut alla bitar, sedan noga kika igenom dem för att få en helhet för att slutligen – efter ett tag – lyckas knåpa ihop det .
Men du kan även inse att, trots ditt idoga försök att hitta kantbitarna som håller grunden till pusslet, faktiskt måste se dig besegrad den här gången.
På samma gång som du ibland hittar kantbitarna, men innehållet bara är total kaos och ingen ordning.
Du kan ge dig fan på att klara av att få ihop det, trots att du vet du antagligen ändå kommer att lägga ner det i lådan när du är klar.
Ibland hittar du pussel som du ser helheten med en gång, och det tar inte länge innan du faktiskt är klar med pusslet. Och stolt.
Endel pussel sätter du ihop om och om igen.
Andra inte.

Men i slutändan, hur man än väljer att lägga sitt pussel så försöker man till den grad som man känner sig motiverad.

Jag tror hur man än gör. Hur man än försöker göra sitt bästa så kan man inte alltid få det som man vill. Det skall inte alltid att gå att lösa.

Kärlek är saknad.
Och att klara av saknad är en styrka.

Om det är sant. Om det verkligen är så som jag själv säger – då kommer jag att bli stark under det här året. För jag kommer att måste bita i många saknar-dig-kom-hit-vad-gör-du-åååh-vad-jag-vill-vara-där-stor-kram-hälsa-jag-önskar-jag-
kunde-ringa-det-är-så-roligt-att-bara-höra-din-röst-krama-alla-från-mig-puss-vi-ses-om-
några-månader-jag-mailar-hej-då-sköt-om-er/dig stunder var saknad klumpen i magen växer lite grann.

För saknar gör jag. Och tänker på än mer.
Trots all sol.

jag och tuppen

05.30. Varje dag.

Det är så konstigt, och så otroligt underligt för mig att vakna så tidigt. Och det är verkligen varje dag sen jag kom hit.
Jag går inte upp den tiden varje dag, men jag vaknar alltid då. Utan klocka och utan förvarning. 0800 går jag upp – när jag är ledig - för då inser jag att jag inte kan lura mig själv att vara trött längre. 0600 går jag upp om jag jobbar..

Det är som om min trötthetsklocka blivit helt svängd av att flytta ner hit. Jag är sjukt långt borta från normal hemmet, men tiden är den samma.. ööööh – hur ska jag riktigt betee mig nu? Ska hon vara trött eller pigg? Vaken eller sova? Är det frukost eller kvällsmat som ska sugas efter i magen?

Varför jag tycker det är så fascinerande är för att jag i normala fall, sommar eller vinter, höst eller vår, är så förbannat morgontrött. Att jag är snäll annars syns inte på morgnarna om jag blir väckt och inte vill upp. Jag sover lätt till 11-12 på dagarna och sitter uppe och glor på nätterna. Jag älskar egentligen att stiga upp tidigtm innan någon anna vaknat, dricka kaffe och bara ta det lugnt – men det händer ju ALDRIG. Jag hinner inte upp före andra. Aldrig.

Så nu när jag självmant, utvilad och skön går upp sju, åtta på morgnarna så känns det riktigt bra. Det känns najs att jag inte sover bort de soltimmar som jag kan slappna av och vara utomhus. Det känns hur skönt som helst att sitta på balkongen med en bok och nybryggt kaffe innan klockan ens slagit halv kvart över 8.

Det här med tidiga morgonar rockar just nu. I like it, like it, like it.

En stor stad blir liten

Konstigt hur en stad som är så stor kan kännas så liten. Nu har jag inte varit överallt – så klart. Men, det känns ändå så mycket mindre än vad det är.
Det är väl i och för sig inte så konstigt. Inte alls. För så begränsad du är att ta dig runt är otrolig. Det finns så mycket som du inte borde göra. Så många gator du inte borde gå på. Så många timmar på dygnet som du helst inte skall visa dig utomhus. Så mycket stop, nej, var försiktig, ring en taxi, jag följer dig, vi åker hit istället för där är det bättre. Otroligt mycket varningar. Alla låsta dörrar. Överallt. LÅS.

Jag känner mig dock väldigt säker här hemma hos mig. Jag bor i ett fint område med jätte fina lägenheter. När man kör uppför backen hem till oss möts man av en stor skylt:

WELCOME TO HIGH CAPE

YOU ARE ENTERING A HIGH SECURITY AREA,
ALL CRIMINALS BEAWARE GUARDS ARE PATROLING THE AREA 24 HOURS A DAY.

Och det gör dom också. Antar att det är bra. Man får vänja sig bara.

Just nu delar jag den med en tjej som heter Jennie och det funkar hur bra som helst. Vår lägenhet är 2 våningar. På övre våningen har vi toalett och varsitt rum. Mitt rum är mycket najs. Egen balkong som har utsikt mot havet rakt fram, till vänster ser man Lions Head och till höger är det delar av förorterna som skymtas.

En dubbelsäng, uppdelad i två. Ja, egentligen är det väl två enkla sängar bredvid varandra och jag måste sova på ena sidan för det finns ingen bäddmadrass över hela.

Så. Ja, det är nog mer två enkla sängar bredvid varandra.

Två väggar med bara garderober. Har fyllt en och en halv hylla (max 20kg på planet.. what to do?). Det ekar lite fortfarande om man öppnar dem och visslar lite lågt där inne.

Balkongen har sol ändå fram till runt halv 6 på em.

På nedre våningen har vi ett öppet vardagsrum med kök. Den pyttelilla tvn vi har behöver inte ens vara större för det finns 4 kanaler; en brusig afrikaan kanal, en brusig vanlig kanal med lite serier och två sportkanaler – som visar mest kricket.

Kul..

En egen tvättmaskin har vi också. Som gör kläderna lite luddiga.
Rena självklart.
Men luddiga.

Inredningen är lätt amerikansk kan man säga. Heltäckningsmattor all over, lite halvkonstigt köksbord men överlag helt schysst. Gäller att flytta in sig själv hit bara, få lite Lotta över det.

Vad det nu är.

Sen har vi vinden. Herregud vad det blåser. Jag vet inte hur jag skall kunna förklara det men det är en konstant storm vind som viner runt oss.
Det låter som om man var ute på en stuga någonstans och det var så blåsigt ute att man inte skulle gå ut. Att det enda som verkade vettigt nog att göra då var att sitta inne och tända levande ljus. Klä på sig mysbyxor, yllesockor och en stor tröja, samt krypa upp i ett hörn av en soffa och smutta på alltför hett te. Lyssna på något som passar, umgås med sin familj eller nära vänner och emellanåt påpeka ”ojoj, vilken storm det är ute. Tur att vi får sitta här inne och ha det bra”.

Det känns som en höststorm – varje dag.

Tar man sig sedan ner till staden, eller lite längre bort från berget så avtar vinden med en gång. High Cape ligger nämligen rätt högt upp mot bergväggen, jag gissar att det har något med det att göra.

Eller något.

Det blåser i varje fall.

Just för att man inte riktigt kan röra sig fritt. Speciellt när jag inte har en bil. Då blir den här staden rätt begränsad. Ramarna är tajtare och utrymmet mindre. Trots det, känns det helt otroligt att vara här.

Varje gång man ser upp mot Taffelberget, Lions Head och all omgivningen här så blir man helt paff.

Det är så vackert att man inte kan greppa att man bor mitt i allt det här.


Allt det här galna.


Allt det här konstiga, men framförallt är det svårt att förstå att det här gudomligt fascinerande stället faktiskt existerar.

Spökstad

Igår kväll var en väldigt annorlunda kväll. Väldigt annorlunda och väldigt mörk.

Det är ungefär som om man är med i ett försöksprojekt om hur mycket konstigheter som kan hända innan man på riktigt inser att det här är verklighet.

Klockan 20:00 igår kväll slocknade Cape Town. Kapstaden. Le Cap.

Hela skiten.

Och jag menar inte att ett hus eller två blev mörka, inte heller att det fanns några ställen som fortfarande hade el dit man kunde gå, och jag menar verkligen inte att det bara höll på en liten stund. Nej, hela stan. Hela Cape Peninsula släcktes ner.
Från kl åtta på kvällen fram till halv 4 på natten var det mörkt, mörkt, mörkt. Inga gatlampor, inga trafikljus, ingenting av upplysande elektrisk karaktär fanns i hela stan.

Det är helt otroligt.
Det är så häftigt så man kissar nästan på sig. Det var en sån spökstad.
Men den var allt annat än tom. Varenda lite pub, liten restaurang, liten hörna där man kunde samlas var fullpackade med folk.
Stearinljusen var tända överallt, atmosfären var helt fantastisk för man var alla där ute tillsammans. Tillsammans mot mörkret så att säga.
Ingen musik. Ingenting. Kändes som om krogarna stängt för länge sen men att barerna höll öppet efter stängningsdags.

Ingen gick hem. Ingen. Det var så mycket folk ute i den tysta stand fortfarande kl. 03:00 att det var svårt att tro att natten någonsin skulle ta slut. Ingen gick hem för att hemma var det mörkt. Där också.
Det var en jätte mysig natt i den här stan. Otroligt konstig. Men otroligt mysig.

Skulle varit grymt att sett en satellitbild över sydafrika igår kväll. Det kan inte sett klokt ut. Tomt liksom. Mörkt. Fanns inte.

Men det räcker med en sån kväll.
Ikväll får de faktiskt se till att man har en chans att åtminstone se var man sätter sig på toaletten.

liten förrätt nu.. snart kommer det mer.

Nu är det fredag och det känns fantastiskt skönt! Trots att jag jobbar imorgon så är det alltid, alltid, alltid lika najs när man vet att det är fredag.

Jag är otroligt trög med hela den här lägga-upp-bilder-så-att-ni-får-se-att-jag-faktiskt-är-här-grejen.. så, här kommer en eller två bilder så ni får någon sorts bild av hur det ser ut här :)

Skall försöka få ordning på sidan där jag ska lägga upp allt, men det tar tiiiiid. Som allt annat i det här landet så tar det tid.











Jag gillar det. Mycket. Mycket. Mycket.

Rädd för första gången

Jag tror att jag nog är rätt mycket mer på in vakt än jag erkänt både för mig själv, och för er som läser det här. Jag har inte riktigt tagit det på allvar att det är så farligt som det faktiskt är och att man måste verkligen vara så försiktig som folk säger att man ska.
Jag har vetat om det. Jag har sett det. Jag har känt lite av det. Men jag tror inte riktigt att jag har förstått det.
Och utan att förstå något jag egentligen vet, det ger mig i slutändan ingen trygghet att ens veta om det. Det finns ingenting att gå på. Som ett tomt äggskal. En liten spricka och jag faller igenom – till ingenting.

Jag fick den här känslan idag när jag gick hem från gymet. Det är inte så långt. Det var soligt och fint ute. Jag hade precis haft en långt skönt träningspass och var på underbart humör. Men jag var själv.

Helt själv.

Vägen hem från gymet är öppen, fina villaområden och vägarna bra. Husen är fina, men omringade av höga murar och elstängsel, gatorna är tomma för alla är inne eller åker bil till och från sina hus. Ingen går här. Förutom jag.

Det här är egentligen inte något problem, det ska inte vara något problem och det var heller inte ett problem. MEN, känslan jag hade när jag gick dom här 20-25minuterna byggdes upp runt min osäkerhet för folk här, för den tomma gatan, för mina tankar så fort jag mötte någon som jag tyckte såg suspekt ut, för situationer som kunde hända och jag inte visste hur jag skulle komma att betee mig OM just det hände. För första gången kände jag mig väldigt utsatt. Det kändes som om jag inte visste vad jag höll på med precis i den stunden.

Många gånger tänkte jag, speciellt precis i början när jag började gå och fortfarande hade möjlighet till det, att jag struntar i det och tar en taxi. ”man ska nog inte gå ändå..” ” det är ingen idé för det är så långt”, ”jag hittar ändå inte”, ”jag orkar inte” bla, bla, bla, bla.. En massa ursäkter för att jag egentligen visste att jag var lite för rädd för att gå.

Egentligen.

Och därför gick jag. För jag vill verkligen inte känna mig osäker. Jag vill kunna gå omkring på dagen och känna att det är helt ok. Att jag kan ta mig omkring utan att behöva titta bakom ryggen hela tiden.

Det här är verkligen första gången som jag någosin känt mig otrygg i mig själv i en situation som jag aldrig varit i förr. Kanske jag egentligen är mest rädd för mig själv. Mest rädd för hur jag skulle hantera saken om något hände.
För vad gör man? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har så svårt att förstå att den ens skulle kunna hända.

Det mest fantastiska i hela den här insikten om mig själv är att allt det här triggades endast av att det var så tomt på gatorna. Det fanns inte ens någon där som kunde ha gjort något åt mig. Jag var helt själv som sagt. Helt själv.

Jag gjorde gatorna och människorna farliga. Jag tänkte så mycket på vad som kunde hända att jag inte ens såg på vad som fanns omkring mig. Jag såg inte alla träd, hus och slappnade verkligen inte av. Allt på grund av ingen.

Så idag var det helt uppenbart att jag gjorde mig själv till min egen fiende.