Rädd för första gången

Jag tror att jag nog är rätt mycket mer på in vakt än jag erkänt både för mig själv, och för er som läser det här. Jag har inte riktigt tagit det på allvar att det är så farligt som det faktiskt är och att man måste verkligen vara så försiktig som folk säger att man ska.
Jag har vetat om det. Jag har sett det. Jag har känt lite av det. Men jag tror inte riktigt att jag har förstått det.
Och utan att förstå något jag egentligen vet, det ger mig i slutändan ingen trygghet att ens veta om det. Det finns ingenting att gå på. Som ett tomt äggskal. En liten spricka och jag faller igenom – till ingenting.

Jag fick den här känslan idag när jag gick hem från gymet. Det är inte så långt. Det var soligt och fint ute. Jag hade precis haft en långt skönt träningspass och var på underbart humör. Men jag var själv.

Helt själv.

Vägen hem från gymet är öppen, fina villaområden och vägarna bra. Husen är fina, men omringade av höga murar och elstängsel, gatorna är tomma för alla är inne eller åker bil till och från sina hus. Ingen går här. Förutom jag.

Det här är egentligen inte något problem, det ska inte vara något problem och det var heller inte ett problem. MEN, känslan jag hade när jag gick dom här 20-25minuterna byggdes upp runt min osäkerhet för folk här, för den tomma gatan, för mina tankar så fort jag mötte någon som jag tyckte såg suspekt ut, för situationer som kunde hända och jag inte visste hur jag skulle komma att betee mig OM just det hände. För första gången kände jag mig väldigt utsatt. Det kändes som om jag inte visste vad jag höll på med precis i den stunden.

Många gånger tänkte jag, speciellt precis i början när jag började gå och fortfarande hade möjlighet till det, att jag struntar i det och tar en taxi. ”man ska nog inte gå ändå..” ” det är ingen idé för det är så långt”, ”jag hittar ändå inte”, ”jag orkar inte” bla, bla, bla, bla.. En massa ursäkter för att jag egentligen visste att jag var lite för rädd för att gå.

Egentligen.

Och därför gick jag. För jag vill verkligen inte känna mig osäker. Jag vill kunna gå omkring på dagen och känna att det är helt ok. Att jag kan ta mig omkring utan att behöva titta bakom ryggen hela tiden.

Det här är verkligen första gången som jag någosin känt mig otrygg i mig själv i en situation som jag aldrig varit i förr. Kanske jag egentligen är mest rädd för mig själv. Mest rädd för hur jag skulle hantera saken om något hände.
För vad gör man? Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag har så svårt att förstå att den ens skulle kunna hända.

Det mest fantastiska i hela den här insikten om mig själv är att allt det här triggades endast av att det var så tomt på gatorna. Det fanns inte ens någon där som kunde ha gjort något åt mig. Jag var helt själv som sagt. Helt själv.

Jag gjorde gatorna och människorna farliga. Jag tänkte så mycket på vad som kunde hända att jag inte ens såg på vad som fanns omkring mig. Jag såg inte alla träd, hus och slappnade verkligen inte av. Allt på grund av ingen.

Så idag var det helt uppenbart att jag gjorde mig själv till min egen fiende.