uppäten innifrån

Hur ska man hantera svartsjuka? Jag fattar inte. Jag blir galen på känslan när den äter upp en innifrån. Den gräver liksom i magen, hjärtat och nafsar på själen till den utsträckning att man inte kan tänka på något annat. Men tänker du inte på något annat, då blir det bara värre.. så värre blir det. Tankarna fokuseras på känslan, som växer, och vad du än gör. Vad du än tar dig an, så ligger den och gnager i bakhuvudet. Minsta lilla antydan till något onormalt spär på illamåendet och fyller bägaren av misstänksamhet.

Det är fruktansvärt. När man har känningar av något, men vet inte vad. Man anar vibbar, men inte vilka. Känslan av att det sker saker som man aldrig har en chans att få reda på, de är tusen gånger värre än saker som kommer fram. Ovisshet är ett mörker som aldrig ljusnar.

Jag skulle inte orka börja känna så här igen. Jag tänker inte. Det räcker nu.

hösten ja.. den har kommit.

Just det. Hösten är här oxå. DET är alldeles förträffligt roligt. Eller mer mys pys och underbart vackra färger formar stockholm. Lite bilder från en liten promenix i vita bergs parken.

snark, snark, snark, snark....

Jag är så uttråkad. Herreguuuuuuud. Har inget att göra, och vet inte vad jag ska hitta på. Sitter antigen på röven i soffan och ser på tv, eller så sitter jag på en hård stol i köket och surfar. Helst av allt kan man hitta mig på röven, i soffan, med datorn i knä.. jag får fan sitt sår så mkt som jag sitter där när jag är ledig. Och sen är det så jävla tråkigt. boring, boring, boring.
Har tänkt att jag ska få fart på mig själv igen nu, och verkligen börja träna på riktigt igen. Det får vara nog med stillastittandes och godis iproppandes för ett tag framöver nu. Bort med sockret. Jag behöver få energi, jag blir tooookig.

Nu då. Nu har jag skrivit det här, sittandes på en hård stol i köket. Jag orkar inte mer. VAD SKA JAG HITTA PÅ??? För mörkt för att gå ut och gå, för tråkigt att lägga patiens, för stökigt för att jag ska orka börja städa, för dålig fantasi för att börja skriva barnböcker, för rastlös för att läsa bok, för lat för att svara på mail, för ensam för att känna mig bekväm och kanske njuta av lugnet, för trött för att sitta och prata, för oengagerad för att ta tag i allt, för tidigt på kvällen för att gå lägga sig, för lite av mycket gör mig märkbart väldigt trött. punkt.

Jag poppar en skål popcorn. Alltid något.

uppmärksamhet som leder till död

Hur kan en 16 årig pojke bli så brutalt misshandlad att han avlider av skadorna? Av jämnåriga kompisar? Med folk som ser på? I stockholm? Vad är det som händer, jag fattar inte.. När jag läste rubriken att han avlidit visste jag inte vad jag skulle tro. Är det på riktigt? Jag måste nästan nypa mig själv i armen för att fatta att jag var vaken och det här har nu hänt. Det är så fruktansvärt menlöst, ologiskt, overkligt och så förbannat löjligt orealistiskt att något sådant här får hända. Hur skall man kunna få en bild av händelseförloppet? Ilskan, slagen, sparkarna och den hetska stämningen? Det går inte. För att kunna det måste man först kunna se en 16-årig pojke fylld med så mycket hat. Och hur skulle man kunna fokusera fram en sådan syn? Har någon så mycket hat i sig? Framförallt en 16 åring. Vad har ni gått igenom? Vad har ni för verklighetsuppfattning? Tror ni att det är på skoj? Ni vill visa er tuffa. Ni bestämmmer. Ni är tror att ni är skyddade från den brutala värld som ni själva byggt upp, men som ni inte ser, för det verkar som ni tror att allt är en fasad. Inte på riktigt. För ni har ju stabila familjeförhållanden, inte dåligt ställt, underbara vänner, en lysande framtid med lysande karriärer. Det är redan bestämt. Så hur ni banar er väg fram dit spelar inte så stor roll, ni kommer ändå komma dit. Eller?
Ni har skapat er en status genom att var våldsamma, de som inte är era närmaste vänner är rädda för er - coolt - de som är era närmaste vänner vågar inte göra annat än lyda er - respekt!
Väx upp! En skyddad verkstad utan vakter och gränser blir inget annat än ett förhållande till livet med suddiga ramar, man tror att man är skyddad men allt som skyddar än är ett tunt skal av samhällsuppfattningar och klassindelningar.

När man sedan läser tidningen nu på morgonen blir man på ngt sätt ändå inte förvånad. Från ngt som verkar varit ett spontan påhopp, oplanerad misshandel, ngt som gått överstyr i stundens hetta, verkar det nästan som om det var dömt från första slaget att utgången skulle bli den den blev.
Organiserade slagsmål filmade av killarna. Publicerade på internet för allmänhetens beskådan och uppmuntran. För bekräftelse för respekt.
Men nu är dom inte så sugna på bekräftelse längre. Nu är det inte så jävla häfigt längre. De sitter där med sina topp advokater och förnekar. För nu är det på allvar. Och allvar är inte speciellt kul. Inte upphetsande direkt. Allvar är för andra. För de dödliga. Synd att det krävdes ett sådant här tilltag för att få dem att förstå att även de tillhör den gruppen.

Välkomna.

operation

På onsdag är det dags för operation för att ta bort tumören. Känns fortfarande väldigt overkligen alltihop, vet ännu inte riktigt hur man skall förhålla sig till vad som hänt. Varken jag eller han vet hur vi ska känna.. man borde ju känna ngt, och det gör vi också, men jag vet inte om det är på rätt sätt.. De flesta man säger det till blir väldigt upprörda, ställda och obekväma och tycker så klart att det är helt fruktansvärt och jätte sorgligt. Och när man ser deras reaktioner undrar om man om man missat ngt? är jag så okänslig när jag inte sitter och gråter, lider och ifrågasätter livets mening? Borde jag vara mer påverkad utåt?

Jag vet som sagt inte riktgit hur jag känner. Mest av allt känner jag att ingenting är speciellt viktigt. Allt kan skjutas på, och det gör det också. Jag har tappat gnistan i rätt mkt och försöker mer än någonsin att se positivt på livet, vad som hänt och alldagliga saker. Så, visst påverkas jag. Säkert mycket mer än jag kanske låter mig känna och visa.

Operationen är ett steg i rätt riktning. Äntligen får han bort den. Ett steg närmare ett friskt liv igen. När den väl blivit borttagen är det dags att ta tag i nästa steg. Behandling. Bli frisk. Steg för steg så blir allt bättre. Steg för steg blir han frisk.

Noll intresse till otrogna män..

Jag har väldigt svårt för att koncetrera mig på saker som jag tar mig för. Kommer på mig själv att efter ett tag antingen stå och fundera på något helt annat, eller att jag omedvetet tagit mig an en annan uppgift än vad jag började med från början. Jag har väldigt svårt att hitta ett uns intresse när det kommer till att hitta på något. Jag har inte lust helt enkelt. Kraftlös. Orkeslös. Nu finns det inte jätte många saker som jag MÅSTE göra. Finns desto mer "jag borde göra si och jag borde göra så", några "jag skulle kunna tänka mig att göra det och det" men väldigt få "jag MÅSTE verkligen göra det där"..
Visst, jag MÅSTE städa för det är kaos med alla dammråttor som springer om varandra här.. men egentligen måste jag inte, utan det är mer ett borde. men ändå ett måste. ja. så där sitter jag och funderar och helt plötsligt känns det liksom inte så viktigt längre. Det måste finnas ngt som är viktigare att göra än det..

Jag var på Morfar Ginko igår, ett skönt litet söder häng med massor med folk och knepig drum 'n base (har inte vuxit till mig tillräckligt än för att uppskatta det till fullo..), billiga (normal) priser och jävligt skön stämning. Absolut ett ställe att återkomma till en annan kväll.
Nå, i vilket fall som helst så kom det en kille dit. En kompis till de kompisar som jag var där med, ett gammalt strul till en av de kompisarna. Han var ute och festade till det, passade på när flickvännen inte var i stan. En flickvän som han just köpt en lägenhet med tillsammans och då alltså bor tillsammans, ihop, som pojkvän och flickvän. Kärlek. Framtid. Tycker man i varje fall att det borde stavas. Men, det verkar som den här killen missat ngt, eller helt har tappat vad han haft för syn på ett förhållande, för han gjorde nog inte ett rätt på hela kvällen.
Han ringer min kompis ca. 25 gånger under kvällen (innan han kommer till stället), hon svarar inte en enda. Han dyker upp och sätter sig direkt ner och börjar (som det ser ut på håll) rabbla vad som rabblas skall för att han kanske ska få ligga lite.. För det tror han helt säker att han ska få. För han är ju snygg. Han är ju så charmig. Han är ju så ledig och så sugen. Eller vänta.. haha, inte ett rätt där heller.
Vad som gör en så ledsen i såna här fall är att det känns så sorligt att se en kille, som just köpt en lägenhet med sin tjej, just tagit ett steg i rätt riktning mot vuxenpoäng och allt vad det innebär att stadga sig med sin partner. Att se honom sitta och förklara sin åtrå till en ANNAN tjej, utan ngn som helst tanke på vad han håller på med. Hans tjej då? Och sedan tro att det kommer att fungera. Patetiskt. Jag blir så trött.
Och det här är nog inte bara en kille som gör så här. Det finns nog fler. Och tjejer oxå. Sambos, gifta, särbos.. det är ledsamt. Vad hände med kärleken?? Den som finns på riktigt?