packat och nertryckt

Nu så. Nu borde jag ha allting nertryckt i lådor, inpackat i bilen och antagligen alltför mycket kvar här i lägenheten än vad jag borde.
Det svåra i hela den här packnings historien är att jag måste

1. Packa ihop allting jag äger och har.
2. Komma fram till vad jag vill ha med mig till Kapstaden - för ett år framåt.
3. Försöka gissa vad jag vill ha på mig den kommande veckan här hemma, innan avresa
4. Dela upp grejerna i:
   
   
   • Kapstaden
     
   • En vecka i vinter stockholm
   • Flytta hem till Åland
     
     
5. Sätta igång och packa ihop det
   
6. Få plats med det i en pytteliten bil
7. Säga bye-bye till min pojkvän. Värsta punkten av de alla.
8. Hinna till båten

Nyåret skall alltså firas på åland. Stor baluns med massor av galna kompisar överallt. Det skall bli alldeles fantastiskt, verkligen!!

Nej nu.

got to go.

klockan går.

Ett par nya skor, lite smink och några inköpta packpåsar senare är klockan 13:09.

inte en låda är packad.

jag blir så trött.

sanningens ögonblick har kommit..

Jag är stressad. Så sjukt jävla stressad. Så stressad att jag knappt fattar vad som är fram, bak, upp, ner, eller rätt och fel.
Paniken har nu lite greppat tag i mig och jag börjar verkligen förstå att jag, på riktigt, ska flytta till Sydafrika om en vecka.

en vecka. 1 vecka. 7 dagar. Crap.

Jag ska idag försöka packa ihop alla mina saker från min pojkväns lägenhet. Jag gissar och tror att det är mest kläder, men jag är lite rädd för att jag snart ska få en chock och inse att jag tagit mig vatten över huvudet när jag tror att jag ska fixa allt på en dag.. Plus att jag måste fixa lite nyårs-klädsels-tilläggs-smycken-strumpbyxor-kanske-en-ny-klänning-också-grejer innan butikerna slår fast idag. Och det är ju då lördag.

Jag måste även inhandla någon sorts resväska inför resan. Och bara det i sig är ju ett sånt projekt att jag inte vet var jag ska gräva fram bra argument för vilken sorts väska jag vill ha/behöver. Plast eller tyg? 90 liter eller 120? Svart, grå, röd, vit, turkos eller silver? Är de som kostar mindre sämre, eller kostar de som kostar mer bara dyrare för att de är ett kändare märke? Hur många fack behöves egentligen och är det verkligen nödvändigt med 4 hjul på endel väskor?
Så står jag sen där och tittar på de små liven med frågetecken till ögon och försöker få en bild av hur in i h**vete jag ska få plats med ett helt års packning i någon av dom. 20kg max.

stressad med andra ord.

Måste nu bädda ner min kille. Mata han med blåbärsoppa och snälla ord. Sen måste jag ta tag i det här.

herregud. Klockan är redan 09:20.

trodde jag klarat mig

Jag har mått som en påkörd gammal tant med reumatism idag. Är så matt, svag och allmänt ynklig att jag läääängtar tills jag får vakna upp imorgon och få känna mig som vanligt igen. Det här suger.

Kräksjukan är ingen vän till mig. Och jag hoppas han inte kommer och hälsar på igen på väldigt länge.
Var så länge sedan som det drabbade mig. Trodde jag blivit beskonad och var en av de som har den där anti bakterien mot kräkbacillen.

Men nej. Så var inte fallet.

Så nu sitter jag här. Sjuk, seg och på väg i säng.

dåså. då var det klart.

Nu är det officiellt. Juldagen är över.

Denna efterlängtade dag på året har blivit historia och kommer inte tillbaka. Inte på samma sätt. Inte på samma år.
Rätt fascinerande hela juldags känslan egentligen. För alla, eller kanske det bara är vi på åland, har samma upprymdhet inför den. Alla vill klä upp sig till tårna. vara snyggast, trevligast, lagom fullast och framför allt får man äntligen träffa gamla vänner igen. Och det är det bästa. Vänner som man växt upp med men som glidit ut på egna vägar. Vänner som man kanske inte var så mycket vänner med när man var yngre men som man känner att man är väldigt sköna vänner igen när man ses denna enda dag på året. Vänner som man träffar nästan varje dag men som lyser upp som solen när man denna dag ses ute på krogen. Gamla vänner, nya vänner, ovänner och främlingar.
Det är ett fenomen. Ett härligt fenomen.

Juldagen på åland. I love it.

har du sett den?

Julen är här.

Allt stämmer. Från att det är rätt datum, granen är framme till att julgröts lunchen är intagen. Paketen är rimm beklädda och skinkan är provsmakad. Lugnet är infunnit sig och julmusik spelas på skön volym.
Allt stämmer verkligen.

Fast ändå inte.

Jag hittar inte julstämningen.

Jag försöker verkligen leta upp den, men den har gömt sig i år. Den fanns inte bland pepparkakorna eller glöggen. Försökte få gröten att berätta var den är, men den var tyst som en mus. Julklapparna ville inte bli köpta i tid och snön är ju, bevisligen, inte på dessa bredgrader än.
Det känns lite tråkigt. För det känns lite som jag blir lurad på den här julen. Lite som om jag står utanför och tittar på den, men blir inte insläppt. För allt stämmer verkligen. Alla tecken på att julen är här, är här. Men bakom ett fönster. ungefär.

Men jag ska kämpa in i det sista. För jag står och nosar julstämningen i nacken. Måste bara få känna doften, då är den fast.

God Jul alla. Jag hoppas ni lyckas bättre än mig i min jakt efter känslan av att det verkligen, verkligen är jul.

jag ångrar mig.

Jag har råkat spruta på mig en parfym som visade sig lukta varm gelégodis fabrik.

den har fastnat inne i näsan så det kommer inte spela ngn roll att jag går i duschen. Jag är dömd att må illa resten av dagen.



fan.

Världens bästa julis

Äntligen har jag hittat den igen. Världens skönaste julkalender.

Det är nog därför jag inte kommit in i julstämning ännu, det har varit något som saknats. Har varit tomt, som en natt himmel utan måne ungefär.. hahaha.

Men inte nu längre. It's back.


Här är den, luta er tillbaka och njut

No.1 Julkalender

Obs! Varning för dålig humor.

Fucking freezing

Jag har gått i strejk idag. Jag vägrar gå ut om det ska vara så här så förbannat kallt.

Jag vägrar till och med gå ut och ner till källare efter min thermo-varm-i-40-minus-grader-jackan.

För det är för kallt.

Punkt. Slut.

Vem döper Apoteken?

Helt seriöst. Vem döper våra apotek?

Kom att tänka på det när jag satt på bussen imorse och såg ut genom fönstret rakt på Apotek Sälen.

Huh? Sälen?

Kom inte fram till någon logisk jätte bra förklaring för mig själv, men jag tänkte att de kanske döpte dem efter djur. Bara så där. Behöver kanske inte vara mer invecklat än så. Finns nämligen ett apotek som även heter Renen.

Alright. Då döper vi apoteken runt om i stan efter djur som springer i skogen och som simmar i havet. Var logiken finns för att döpa dem till dessa namn, det vet inte jag. Logiken borde ligga i att döpa dem lite mer efter VAR de är belägna. Men det kanske är bara jag.

Kunde inte riktigt släppa det här, och med tanken på att jag gjort en vild chansning på orsaken till namnvalet, gick jag in på Eniro för att kolla upp vad olika apotek är döpta till..

hmmm. Slutsatsen är nog att man får döpa sitt apotek till precis vad som helst..

Kanske jag nästa gång jag behöver tamponger skall traska in på Apoteket Lingonet? Eller varför inte köpa mitt munvatten på Apoteket Djurapoteket? Apoteket Flamingon har helt säkert tandtråd som är bra, och Apoteket Lavskrikan har säkert hostmedicin.
Apoteket Lejonet ligger i Åmål, varpå Apoteket Liljan befinner sig i Visby. Apoteket Beckasinet har telefonnummer 0771-450 450, men ska du dit måste du ta dig till Farsta.

Så vem har du de slutgiltiga rösten på ett nytt apoteks namn? Någon borde ta ett litet snack med honom/henne.

för det här, det här är bara konstigt.

festen.

Jahaja. Då var helgen över och allt som finns kvar är lite smulor på golvet och ngn vin fläck på vardagsrumsgolvet. Med tanke på att lägenheten till slut var fylld med alltför mycket mer människor än tänkt, så är det väldigt lite stök kvar.

Det var en kanon kväll. Så sköna människor, upprymd stämning och allt flöt på precis som det skulle.
Det blev även klänningen Utan axelband, Med bälte. Däremor var tuttarna var på väg ut och kika emellanåt, men jag tämjde dem till slut så de höll sig på plats.

Vaknade på söndag dag, huvudvärk, hungrig, sönderskrapade knän och ett hål i huvudet.. Först kände jag mig lite förvånad, men bara jag rotade ordentligt i minneskorgen så kom bilderna från gårdagen upp en efter en. Och en av dem är att jag står på huvudet. På asfalt.

Grattis till mig och min ypperliga balans.

Och här har ni det. Resultatet av en mycket festig födelsedag:





När ska man växa till sig?

Så fel.

Jag förstår mig inte på orättvisa. Varför får det existera något så sorgligt och onödigt att det till och med får ett eget ord?

Orättvisa.

Hur kan det få vara så här?

Jag förstår verkligen inte.

onöjd med handikapp

Nu har jag fixat mina naglar, och är i och med det handikappad fram tills att jag vant mig vid att ha långa naglar.. crap. Plus att jag inte är helnöjd :(

ingen bra kombination.

vädret har tagit över min dag

Det är så lätt att fastna inomhus. Nu har jag varit vaken rätt länge, är påklädd, fått i mig kaffe, suttit framför datorn, gått omkring och tittat på dammråttor, lagat gröt (som inte blev bra idag heller.. finns en orsak till varför jag aldrig äter det), mer kaffe, mer dator, mer ingenting.
Jag har egentligen lite viktiga saker att göra. Men kommer mig inte ut.

varför är det så här?? Om det skulle varit sol ute hade jag varit uppe med tuppen och pysslat och donat utomhus för länge, länge sen.. men, det är det ju så klart inte.

Vädret lurar mig på mina dagar.. det är inte riktigt schysst.

Det gäller att hitta på en strategi så att jag lurar mig själv att inte bli lurad av vädret..

med eller utan?

Alright. Ska fira en födelsedag på lördag och har köpt en liten outfit. Nu måste det bara bestämmas om det skall vara axelband eller inte.. snälla hjälp. Här hemma får jag svaret "jag vet inte, båda är fina", "kanske med är bättre? Eller kanske utan?" väldigt snällt svar med andra ord, men det hjälper inte ett skit.

Så, nu vill jag gärna ha lite hjälp på traven. Bortse från de fantastiska minerna, min fina håruppsättning, glamour sminket och de utomordentligt undersköna poseringar jag övat fram för att känna mig som en super modell, och se på klänningen istället.

Utmaningen heter alltså:

Med eller utan axelband??

Så här..

eller...

med eller utan?

ja, just det.. Kan finnas endel som inte förstår hur det funkar, men här under står det:

Skrivet av Lotta. sen kommer "Andra tankar.." Där ska ni trycka för att komma fram till sidan ni kan kommentera på :)

det var det..

Då var det färdig jobbat. Färdig lekt och färdig dukat. Idag torkade jag den sista yogurtfläcken och sa hej då till mina underbara kollegor på jobbet.
Det känns konstigt, för första gången. Jag brukar inte tycka att det är vemodigt att sluta på båten, jag har ju gjort det tusen gånger. Men den här gången är annorlunda på något sätt.

Jobbet har varit tufft. såklart. Men här i slutet så insåg jag att allt onödigt strul som har med jobbet att göra; gästerna, uppdukningen, uppdelade notor, bongningar, krossade glas, små gnabb, irritationer, stora stationer och förvirrat kaos som kan uppstå - allt är bara en bisyssla.

Det tunga som händer glöms bort i allt det roliga man har på samma gång. Det är helt fantastiskt. Och det kan jag bara tacka mina kollegor för. Verkligen. Jag är så glad att jag varit ombord under hösten, träffat så fina nya kompisar och fått en annan bild av livet ombord.

Men nu är det dags att ta sig till nästa anhalt. Nästa stopp på vägen fram. Sånt är livet.

Eller åtminstone mitt.

Kissnödig.

När man är som mest kissnödig och är inne på toaletten. Man är klädd på ett sätt som försvårar avklädandet med många sekunder och fördröjer euforin att få pinka, och bara känna den otroliga lättnads känslan man får efter att få ur sig all vätska.

Och vad gör man?

Man står och trampar. Som man skulle stå på en trampmaskin. Som man var en hund som höll på bädda sin jävla madrass - trampar runt, runt, runt. Gärna höga knän så att man distraherar sig själv från att pissa ner sig.

Grejen är lite den att om du skulle vara 2km från en toalet skulle du snällt sitta där och knipa.. Men, nu står du framför toaletten och inte ens en atombomd skulle kunnna få dig att fokusera på något annat än hur förbannat pissnödig du är. Och på tanken att du vet att du, vilken sekund som helst, får släppa trycket.

Panik kissnödig alltså. Vilken grej. Man kan ju inte betee sig.

en gammal kompis

Imorse kom jag åter igen ihåg vilken syn som är en av de bästa man kan se. Jag glömmer lätt bort det. Rätt snabbt tyvärr, men det som är så skönt med den här synen är den försvinner inte. Den finns alltid kvar där. Om jag så skulle glömma bort den i 30 år framöver, så finns den ändå kvar och väntar.

Det finns nästan ingenting som kan få mig att känna mig så avslappnad, bli så drömskapande och harmonisk som horisonten. Att se himlen möta havet. Spegelblankt vatten som speglar molnen på himlen. Solen går upp, den går ner och kommer upp igen. Allt som sker med horisonten i dessa ögonblick är så magiska.

Imorse när jag var på jobb tittade jag ut genom fönstret. Och där var den. Min kompis. Som alltid.

jag gillar den.

på-jobb-syndrom??

Fenomenet med att ta mjölk ur en tetra och sätta tillbaka den.
Tom.
Som sånär på ungefär 4 droppar.

Varför?

känn efter..

Tänk er ett litet mörkt baggageutrymme på en bil. Det är varmt, svettigt, och minsta lilla lukt som kommer in dit fastnar i golvet, väggarna, på dina kläder och i näsan. Till en början är det ganska bekvämt, eller så bekvämt att man åtminstone kan ligga där en stund.
Efter ett tag domnar kroppen bort och man börjar bli riktigt obekväm. Det värker överallt, i knän, ryggen, magen, nacken, händerna och fötterna känns för stora och bara i vägen. Hur du än försöker få till det så blir det inte bättre. Inte mjukare. Inte större.

Alla sinnen vaknar till liv och det smakar illa i munnen. Den instängda lukten blir mer intensiv. Dina ögon börjar vänja sig vid mörkret och du ser hur jävla litet det faktiskt är där inne. Minsta lilla ljud utifrån hörs som ett dovt, avlägset fenomen. Minsta lilla ljud innifrån hörs med 10 gånger så skärpta öron.
Det är så obekvämt att du knappt vet vart du ska ta vägen. Inte panik. Men ruskigt obekvämt. Du kan inte komma på en enda sak som skulle göra situationen bättre, förutom att trunken öppnades och du fick komma ut. Men det gör den inte. Inte än.
Så du ligger där. Och väntar.

och väntar.

Sen startar bilen. Och kör iväg. Varje liten gupp känns som ett dåligt byggt farthinder. Varje sväng som en 90 graders kurva. Det är lika mörkt men börjar nu lukta mycket värre. avgaser. Till på allt annat som jävlats kommer nu illamåendet. Det bubblar och pyser. Du vet längre inte riktigt varifrån smärtan kommer, för den är överallt. Och du ligger där. Och svettas. Det enda som håller dig någorlunda ok är att du vet att du snart kommer bilen att stanna. Snart öppnas luckan och du får andas frisk luft. Snart kommer du därifrån. Snart blir det bättre.



Så känns det att ha mensvärk.

Och jag bara väntar på att den där förbannade baggageluckan ska öppnas!!

prata eller inte prata?

Många gånger pratar man bra mycket skit. Man snackar om saker som absolut inte alls är intressanta, innehållsrika eller personliga.
Nu menar jag inte strunt prat som man kan ha som vänner emellan, såna sköna vi-pratar-om-rymden-mossa-vantar-och-håriga-ben-snack. Dom är ju underbara. Märkväl att det finns en stor skillnad på de diskussionerna mot de här konversationerna man har med t.ex. arbets kamrater man egentligen inte jobbar med. Människor som är på samma arbetsplats, men vi jobbar inte ihop och vet knappt vad den andra heter.
Ändå känner man sig tvingad till att försöka hitta på ngt att säga.

haha, nu låter jag helt främlings fientlig - och det är jag verkligen inte! Jag bara satt och lyssnade på det idag mellan två personer och insåg att det är mkt energi som går åt till att känna sig bekväm och hitta ett samtalsämne som båda finner intressant.
Det lät ungefär så här:

person 1: - jahaja.
person 2: - jo du.

tystnad.

person 1: - då sitter vi här igen då.
person 2: - det var en skön ledig vecka

tystnad.

person 2: - men så var man här igen.
person 1: - jepp.

tystnad.

sen gick jag.

jag kan precis tänka mig hur de satt och kände att de verkligen behövde säga något för att tyngden som fanns i magen skulle lätta lite. På samma gång som de bara önskade att den andra personen sa något som kunde få igång ett litet spår av intressant samtals ämne. I jakten på de rätta orden byggdes bara den lite halv konstiga stämningen upp ännu mer och desto svårare blev det. Lustigt alltså.

jag har för några veckor sedan redan börjat med att vara tyst med folk. Om jag verkligen inte har något att säga. Annars verkar det ju dumt att hålla käften, eller?
Och det är så skönt. Man kan känna sig ensam, privat och för sig själv trots att det är en annan person närvarande. En annan "nästan främling".

För det verkar så dumt att ödsla energi på att försöka få fram något som inte finns. Jag skulle hellre sett att de där två bara satt tysta, för deras egen skull.

Fast åter igen. Det är ju en trevlighets människa inrotad i oss flesta. Man kanske ska prata?

Eller?

nja, jag vet inte. Om den lilla snälla och pratiga människan i oss vill ta en liten paus ibland, bara ta ett steg tillbaka, trots att det är en annan person i rummet - då måste han faktiskt få göra det.

maneter..

Tänkte idag att jag skulle gå och strosa i lite affärer, kika julklappar och kanske få lite julstämmningsmys i kroppen. Kände att det är liksom ändå 4 dec, snart andra advent, så det var dags.
Går den vanliga stros-affärs rundan runt söder och hamnar till slut mot götgatsbacken, och där är friden slut.

För där kommer dom.
Som nattfjärilar dras till lyktor när det är mörkt. Myror som hittat en skadad kompis som de måste bära till boet, eller fan som hundskit under skon - ju mer man försöker bli av med det desto mer luktar det.
Dom är som brännmaneter hela bunten. Man vet att dom finns där, och det spelar ingen roll vilket håll strömmen går utan du kan ge dig fan på att en av deras bränn tentakler hittar din nakna hud och det är kört.
och visst var dom där. Som på beställning. Jag hatar det. Jag vet inte hur jag ska försvinna i mängden av folk (som helt säkert försöker med samma sak som mig) för att jag ska slippa säga "Nej, jag hinner inte". "Tyvärr, inte idag". "oj,oj, jag har bråttom". "Sorry, don't speak your language". Etc. etc. etc.

De där pärmbeklädda människorna som ska få dig att ta en sekund från ditt eget viktiga liv och kanske tänka på ngn annan för en stund. Fina inplastade pärmar med Greenpeace, röda korset, situation sthlm, fan och hans mormor slänger dom upp i ansiktet och frågar om jag har tid ngn minut.
Och det har jag ju. Fast i smyg.
Jag vill verkligen inte träffa dem. Inte då. Inte sen när jag kommer ut ur affären. Inte när jag står och pratar i telefon och heller inte när jag försöker låsa upp min cykel. Jag vill helt enkelt inte. Aldrig.

Men det tror dom att jag vill. För jag ser tydligen snäll och pratsam ut där jag går och spanar 30 meter framför mig, från sida till sida, så att jag kan planera och gå slalom mellan dom allihop som står uppradade. Ibland missar man ngn som står bakom en julklappsschoppande dam, och då är man där. Igen.

Hur ska jag då kunna få mitt jul-mys-shoppande? Hur ska jag hinna titta in i affärerna? Jag har fullt upp med att lokalisera maneterna som luktar hundskit, på samma gång som jag försöker komma på en ursäkt som känns bättre än de jag redan använt miljontals gånger.

R E G N!!!

Det regnar. Igen.

r e g n.

Om du det nu ska envisas med att regna så här mycket, hela tiden, varje dag och varje sekund av dagen så kan det väl ändå få vara lite varmare i luften. Eller kanske lite fler dags timmar (kan ju inte skriva soltimmar längre..). Som på sommaren. Ungefär. Eller något annat positivt. För ngn bonus borde vi verkligen få, det förtjänar vi allihop..
Jag menar, om det nu ska regna hela jääävla tiden.

Skulle lilla väderguden se till att det snöade istället så är jag super lycklig om det är torrt och kallt ute. Då får det gärna knarra under fötterna och frysa istappar i näsan. No problem.

Men regn alltså. Och bitande plask kyla. Bara tanken på att gå ut gör fötterna dyngsura och benmärgen nerfrusen.
Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Det kan inte ha varit tänkt så här från början..

kom igen nu... släng ner lite snö!!

bättre.

Och nu känns det bättre i varje fall. Jag tror vi förstår varandra lite mer nu.

Inte lätt sånt här alltså.

Veta vad man ska göra, känna, bestämma och slutligen ta tag i. Vad händer? vad känner jag, du, vi tillsammans? Vad händer om det är så, si och om du känner på det sättet? Men om jag säger så här, vad sitter vi då i för situation? Om du säger likadant, är vi tillbaka på ruta ett? Kanske om vi bara bestämmer oss? Hur har vi det egentligen? Är det värt att kämpa för? Ja? Nej? Vad skulle jag göra här hemma? Vad skall jag göra utan dig? Kommer vi någonsin att träffas igen? Vem är vi? Varför ser vi inte svaren? Tänk om vi kunde få det på det sättet? Vad ska vi göra? jag är ledsen, men jag åker.. Fast vänta, tänk om jag gör så här och du känner på ett helt annat sätt.. hur ska vi kompromissa så att vi båda känner oss nöjda, glad och tillfreds?

Går det?

jag vet inte.
Inte du heller.

Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det kanske inte finns ngt rätt och fel i såna här situationer. För slutligen, hur jag än gör - åker eller stannar - så är det en blind chansning på att jag gjort det rätta valet.

tungt bara att se att man sårar ngn man bryr sig så mycket om. det är inte så kul alls.

skit.

Jag mår illa. Har bestämt mig för att åka. Och har berättat det helt och hållet för min pojkvän. Det är inte så bra nu.

:(

jag suger verkligen..

Herrgud alltså.

Jag är nog inte så tekniskt kompatibel som jag ibland kanske vill tro att jag är.. haha. My god. Jag har försökt få till det med bilder och tjosan, färger och känslor på den här förbannade bloggen men JAG FATTAR INTE varför det blir så som det blir. Så, nu får det faktiskt se ut så här en stund för jag orkar inte sitta här så mkt längre till..

Jag har även planerat ut min dag lite grann. Det som spelar roll i planeringen är vädret, vad jag har lust med, vad jag borde göra och vad jag faktiskt har möjlighet göra (mkt väder beroende där också).
Eftersom det regnar ute (måste alltså stanna inne) men känner mig ändå rätt fixig (kan vara att jag vågar mig ut) så har jag kommit fram till följande:

1. Dammsuga vardagsrummet (råkade häva ner en stor fin lampa igår.. glas ÖVERALLT)
2. Köpa ny lampa
3. Verkligen bestämma mig för om jag ska åka till Kapstaden eller inte
4. Träna. På riktigt.
5. Börja Fundera på julklappar. Kan vara att det blir nät shopping i år..
6. Träna. Gäller att intala sig tillräckligt många gånger..
   
7. Dricka kaffe

Var ska jag börja?

att gå från blind till jävligt bra på att se..

Nu är det nog. Jag har hållit på tillräckligt länge med mina ursäkter, påhitt, funderingar och kloka tankar om varför jag skall skjuta upp min träning till någon annan dag. Imorgon. På måndag. Onsdag. Söndag. Om två veckor. Efter den här jobb veckan. Då ska jag börja träna igen.
Men nu får det fan i mig vara nog.
Jag insåg här nu när jag låg i soffan att jag tittar på ngn annan än mig själv. Jag är inte van att vara super-duper-tunn-tråd-smals tränad, men jag brukar ändå vara mer tränad än sladdrig. Och det är så jag kände mig där jag låg i soffan, en stor skål popcorn senare.

Sladdrig.

Som en påse mjöl ungefär. Inte som en vatten ballong som är mjuk och formbar, utan som en påse mjöl som är så där seg mjuk. Visserligen formbar, men mest på ett sånt sätt att man trycka ihop den från två sidor och så har du en mjöl limpa där emellan.
fan alltså.
Det första man blir blind på är ju faktiskt ögonen (som ngn klok man kommit på) och det är precis vad jag varit den senaste tiden. Nu har jag dock tänt lampan och satt på mig linser för nu ser jag jävligt klart..

Bara att slänga på sig byxorna, vindjackan, skorna och svetsa fast ipoden i örat och bege sig ut till skogs. För nu får det faktiskt vara nog.

godnatt

minisemester

Idag är det söndag. Och en skön söndag har jag en liten känsla av att det kommer att bli. Eller jag får väl se till att göra den till det i varje fall..

Den här lediga veckan har varit otroligt avslappnande. Nästan som en liten minisemester på ngt sätt. Har liksom inte fått speciellt mkt produktivt gjort, men dagarna har varit så långa, sköna och på vissa håll även rätt överraskande. Som en semester. Utan sol värme då så klart.

Det började med att jag var på Åland i 2 dagar. Underbara, underbara Åland. Det är så otroligt skönt att komma hem och känna sig levande igen. Man får se stjärnorna. Andas ren luft. Gå omkring i myskläder 24/7. Filosofera om livet. Träffa mami och papi. Slappna av och bara njuta. Jag älskar det.
Men 2 dagar räcker.. Längre än så och jag skulle börja klättra på väggarna.
Veckan fortsätter med en dunder skön fest med mina gamla arbetskollegor på SRG. Herregud vi hade roligt. Eller åtminstone jag och Sara. Och det är ju viktigast. Såklart.
Sen bakisdag i soffan. pizza, thaimat, glass, popcorn, you name it.. yum yum yum yum. Serie efter serie, lite film, lite sov. Och regn som smattrade mot rutan och påminde en om att det var helt onödigt att ens tänka tanken att gå utanför dörren.
Och idag då. Söndag. Nu ska jag ut och sätta mig på ett fik någonstans. En cappucino eller två. Min bok och jag. Maybe lite shopping oxå ;) det visar sig..