att gå från blind till jävligt bra på att se..

Nu är det nog. Jag har hållit på tillräckligt länge med mina ursäkter, påhitt, funderingar och kloka tankar om varför jag skall skjuta upp min träning till någon annan dag. Imorgon. På måndag. Onsdag. Söndag. Om två veckor. Efter den här jobb veckan. Då ska jag börja träna igen.
Men nu får det fan i mig vara nog.
Jag insåg här nu när jag låg i soffan att jag tittar på ngn annan än mig själv. Jag är inte van att vara super-duper-tunn-tråd-smals tränad, men jag brukar ändå vara mer tränad än sladdrig. Och det är så jag kände mig där jag låg i soffan, en stor skål popcorn senare.

Sladdrig.

Som en påse mjöl ungefär. Inte som en vatten ballong som är mjuk och formbar, utan som en påse mjöl som är så där seg mjuk. Visserligen formbar, men mest på ett sånt sätt att man trycka ihop den från två sidor och så har du en mjöl limpa där emellan.
fan alltså.
Det första man blir blind på är ju faktiskt ögonen (som ngn klok man kommit på) och det är precis vad jag varit den senaste tiden. Nu har jag dock tänt lampan och satt på mig linser för nu ser jag jävligt klart..

Bara att slänga på sig byxorna, vindjackan, skorna och svetsa fast ipoden i örat och bege sig ut till skogs. För nu får det faktiskt vara nog.

godnatt