bättre.

Och nu känns det bättre i varje fall. Jag tror vi förstår varandra lite mer nu.

Inte lätt sånt här alltså.

Veta vad man ska göra, känna, bestämma och slutligen ta tag i. Vad händer? vad känner jag, du, vi tillsammans? Vad händer om det är så, si och om du känner på det sättet? Men om jag säger så här, vad sitter vi då i för situation? Om du säger likadant, är vi tillbaka på ruta ett? Kanske om vi bara bestämmer oss? Hur har vi det egentligen? Är det värt att kämpa för? Ja? Nej? Vad skulle jag göra här hemma? Vad skall jag göra utan dig? Kommer vi någonsin att träffas igen? Vem är vi? Varför ser vi inte svaren? Tänk om vi kunde få det på det sättet? Vad ska vi göra? jag är ledsen, men jag åker.. Fast vänta, tänk om jag gör så här och du känner på ett helt annat sätt.. hur ska vi kompromissa så att vi båda känner oss nöjda, glad och tillfreds?

Går det?

jag vet inte.
Inte du heller.

Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Det kanske inte finns ngt rätt och fel i såna här situationer. För slutligen, hur jag än gör - åker eller stannar - så är det en blind chansning på att jag gjort det rätta valet.

tungt bara att se att man sårar ngn man bryr sig så mycket om. det är inte så kul alls.