Imorse kom jag åter igen ihåg vilken syn som är en av de bästa man kan se. Jag glömmer lätt bort det. Rätt snabbt tyvärr, men det som är så skönt med den här synen är den försvinner inte. Den finns alltid kvar där. Om jag så skulle glömma bort den i 30 år framöver, så finns den ändå kvar och väntar.
Det finns nästan ingenting som kan få mig att känna mig så avslappnad, bli så drömskapande och harmonisk som horisonten. Att se himlen möta havet. Spegelblankt vatten som speglar molnen på himlen. Solen går upp, den går ner och kommer upp igen. Allt som sker med horisonten i dessa ögonblick är så magiska.
Imorse när jag var på jobb tittade jag ut genom fönstret. Och där var den. Min kompis. Som alltid.
jag gillar den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar