känn efter..

Tänk er ett litet mörkt baggageutrymme på en bil. Det är varmt, svettigt, och minsta lilla lukt som kommer in dit fastnar i golvet, väggarna, på dina kläder och i näsan. Till en början är det ganska bekvämt, eller så bekvämt att man åtminstone kan ligga där en stund.
Efter ett tag domnar kroppen bort och man börjar bli riktigt obekväm. Det värker överallt, i knän, ryggen, magen, nacken, händerna och fötterna känns för stora och bara i vägen. Hur du än försöker få till det så blir det inte bättre. Inte mjukare. Inte större.

Alla sinnen vaknar till liv och det smakar illa i munnen. Den instängda lukten blir mer intensiv. Dina ögon börjar vänja sig vid mörkret och du ser hur jävla litet det faktiskt är där inne. Minsta lilla ljud utifrån hörs som ett dovt, avlägset fenomen. Minsta lilla ljud innifrån hörs med 10 gånger så skärpta öron.
Det är så obekvämt att du knappt vet vart du ska ta vägen. Inte panik. Men ruskigt obekvämt. Du kan inte komma på en enda sak som skulle göra situationen bättre, förutom att trunken öppnades och du fick komma ut. Men det gör den inte. Inte än.
Så du ligger där. Och väntar.

och väntar.

Sen startar bilen. Och kör iväg. Varje liten gupp känns som ett dåligt byggt farthinder. Varje sväng som en 90 graders kurva. Det är lika mörkt men börjar nu lukta mycket värre. avgaser. Till på allt annat som jävlats kommer nu illamåendet. Det bubblar och pyser. Du vet längre inte riktigt varifrån smärtan kommer, för den är överallt. Och du ligger där. Och svettas. Det enda som håller dig någorlunda ok är att du vet att du snart kommer bilen att stanna. Snart öppnas luckan och du får andas frisk luft. Snart kommer du därifrån. Snart blir det bättre.



Så känns det att ha mensvärk.

Och jag bara väntar på att den där förbannade baggageluckan ska öppnas!!