operation

På onsdag är det dags för operation för att ta bort tumören. Känns fortfarande väldigt overkligen alltihop, vet ännu inte riktigt hur man skall förhålla sig till vad som hänt. Varken jag eller han vet hur vi ska känna.. man borde ju känna ngt, och det gör vi också, men jag vet inte om det är på rätt sätt.. De flesta man säger det till blir väldigt upprörda, ställda och obekväma och tycker så klart att det är helt fruktansvärt och jätte sorgligt. Och när man ser deras reaktioner undrar om man om man missat ngt? är jag så okänslig när jag inte sitter och gråter, lider och ifrågasätter livets mening? Borde jag vara mer påverkad utåt?

Jag vet som sagt inte riktgit hur jag känner. Mest av allt känner jag att ingenting är speciellt viktigt. Allt kan skjutas på, och det gör det också. Jag har tappat gnistan i rätt mkt och försöker mer än någonsin att se positivt på livet, vad som hänt och alldagliga saker. Så, visst påverkas jag. Säkert mycket mer än jag kanske låter mig känna och visa.

Operationen är ett steg i rätt riktning. Äntligen får han bort den. Ett steg närmare ett friskt liv igen. När den väl blivit borttagen är det dags att ta tag i nästa steg. Behandling. Bli frisk. Steg för steg så blir allt bättre. Steg för steg blir han frisk.