sorry miss..

Mer och mer inser jag begränsningarna av att bo i en stad med så mycket kriminalitet som bubblar under ytan. Det är inte så att jag känner av det farliga, jag har ännu inte sett någon bli rånad eller varit i situationer som påtagligt präglat att jag befinner mig på en plats som är osäker.
Men det finns i luften. Det finns i hur folk beteer sig i sitt vardagliga liv. Det skrivs om på skyltar som varnar för kriminella och på skyltar för tjuvar som varnar för vakter. Man känner det på närvaron av höga murar och elstängsel runt husen. Fönster som är prydda med gardiner och galler, vakthundar och den eviga frånvaron av folk på gatorna som inte är mitt i de säkra områdena i stan.
Och man påverkas.
Mer än jag vill. Mycket mer än jag vill.


Från där jag bor och ner till gymmet tar det ca.5 minuter med bil, tre stop skyltar inkluderat. Fina områden, inga människor på gatorna.
De här 5 minuterna tar mig 20 att gå. Men jag tar taxi.
Överallt måste jag ta taxi. Jag får inte/ska inte/bör inte gå den här lilla biten själv. Inte som tjej. Inte ens när det är morgon eller mitt på dagen.
Man går helt enkelt inte ute själv.

Frustrationen att jag måste planera min tid efter taxin är sjukt frustrerande. Bara för att jag är klar och ringer taxi behöver det inte betyda att den kommer. Det behöver inte ens betyda att den kommer efter de femton minuter de lovat.
Alla i den här staden är beroende av dessa transportmedel, men ändå finns det inte tillräckligt många pålitliga att ringa efter.
Så jag väntar. Och väntar.
När taxin väl kommer, en fantastisk halvtimme senare, så är jag nere på gymmet – som sagt – knappa fem minuter senare.
Efter ett tag måste jag ju hem igen..

”hi, could I please get a car to…”

”sorry miss, no cars at the moment./ok miss, it will be there in 15-20 min, ok?/sorry miss, it will take another 15-20min/so sorry miss, the driver picked up another person he thought was you, but i’ll send another car – it will be there in 15-20min…”

Där står man. Och väntar. Hjälplös.
Så nära hem men ändå så långt ifrån.
Egentligen väldigt fri, men ändå så galet fångad i den här karusellen som man försöker skapa sig ett liv runt omkring och i.

Bara att vänja sig och gilla läget. Tyvärr är knepigt att sudda ut känslan av att man kan göra vad man vill (nästan), betee sig hur man vill (nästan) och ta sig vart man vill (nästan) NÄR man vill.
Man måste ändra sitt tänk. Och det är svårt.