att våga gråta

Ibland. Fast man känner sig glad, tillfreds, lycklig, nöjd och alldeles ok med sig själv och sin tillvaro – så finns det ändå ngt litet inom en som ligger och ruvar. Något som är lite mer nedstämt, lite ledset och ensamt.

Man behöver inte alltid veta vad det är. Det kan bara vara en känsla som byggts upp under en tid, det kan vara en reflektion som etsat sig fast utan vetskap eller en insikt som funnits i kulissen av vad man egentligen tror att man känner. I slutändan behöver det inte vara något alls.
Det behöver inte finnas en förklaring till det.

Det finns inget specifikt som gör att det släpps fram ibland, mitt bland allt som man tror att är bra. Ibland behöver inget speciellt som sägas, inget fotografi som framkallar det och heller inte någon speciell film som gör att man tillåter det nedstämda, ledsna och ensamma komma fram.
Men sen igen, så kan det ju vara precis det.

Det kan vara en reflektion över att det står en ensam man bredvid gatan med en kopp i handen, och ingen stannar upp för att se honom.
Det kan vara en rad i en bok som är som skriven för dig.
Din egen spegelbild kan få dig att se dig på ett helt annat sätt än du gjort förut.
Kaffet du gjorde imorse har kallnat innan du ens hunnit smaka på det.
Du hittar inte de kläderna som du vill ha på dig.
Det kan vara ett hej från någon du tycker mycket om.
Eller ett hej då.

Ibland känner man sig bara otroligt sårbar.

Det kan vara för precis vad som helst. Eller ingenting. Ibland kommer det utan förvarning och utan förklaring.
Och man gråter. Oftast är det så det visar sig. Genom tomhet och uppgivenhet.
En tår. Flera tårar.
Ibland måste man bara gråta av sig. Sorgsen, ilsken, glad, förvirrad och förlösande gråt.
För ingenting. För allting.

Och det är skönt.
Medans man gråter och efter att man gråtit. Så är det skönt.
För oftast slutar det med ett leende. Och en nöjdhet som inte fanns där innan har nu infunnit sig och man känner sig lugn.Nästan renad.

Så, att våga låta sig gråta är viktigt.
Ibland jobbigt.
Men viktigt.