Kackerlackor

Det finns nästan ingenting värre än kackerlackor.

Jag hatar dem.
Avskyr.
På allvar.

Jag snackar inte när dom e pyttesmå så de knappt syns, men när de har gött till sig och svällt upp till ett djur lika stort och brett som en enorm stortå. Och det är bara kroppen.
Sen kommer deras långa ben, stora vingar och spröten till på det. Och voila – ett stycke asig insekt är serverad.

De sitter där och vispar sina spröten för att hitta något gammalt att käka, och så klart kan de flyga. Det känns alltid som om de spanar in en, bedömer ditt nästa steg, får dig upp i varv, för att i nästa sekund attackera. De kommer alltid fram, från var de nu gömmer sig, utan någon som helst förvarning.

Jag vet inte varför jag verkligen inte klarar av kackerlackor. För dom är inte farliga, inte stora, inte giftiga. De är egentligen inte någonting som faktiskt skulle kvalificera som giltig orsak till det här katastrofala förhållandet jag har till dom.
Men det funkar inte.
Aldrig.

Ge mig en orm, spindel, råtta, fågel, eller vad man nu kan tänkas tycka är farligt och läbbigt.
Men inte en kackerlacka.
Det går bort.

1 – 0 till norden mot sydafirka för att inte behöva vara rädd för att bli ihjälskrämd av kackerlackor när man går till köket.
Och tro mig, det är en stor, viktig poäng.