Slår mig själv på käften

Jag har varit inne på någon skruvad känslomässig berg- och dalbana den senaste månaden och jag tror att den kommer till sin klimax vilken dag som helst. Jag är som en pmskärring med inslag av känslostämningar som kunde blåsa omkull vilken emotionellt förståndig människa som helst. Det har gråtits, skrattats, filosoferats, varit lycklig, arg, förvirrad, positiv, negativ som aldrig förr, förbannad, redo att ge upp och helt enkelt nollställd inför vad jag gör, vem jag är och vad jag egentligen håller på med.

Det kan, nu när jag tänker efter, bero delvis på att jag varit rökfri sedan 28 april (lallaallallalala). Det kan också bero på allt som händer här och som jag försökt ignorera till sista stund, men som mitt undermedvetna ändå försökt trycka fram i små puffar under tidens gång.

Vi är inte speciellt många i företaget och den lilla grupp vi har här, som är vår familj, är en stark kärna med individer var en person inte kan bytas ut mot någon annan. Vi är som ett pussel var man behöver alla bitar för att det skall kunna bli fullständigt. Vad som händer nu är att några bitar kommer att tas bort ur denna formation. Pusslet kommer hållas ihop utan dessa bitar, men de hål som lämnar efter dem kan inte fyllas med någon annat än exakt samma bit för att bli fullständigt igen.

2 mycket viktiga personer för mig är på väg härifrån och jag kan inte längre ignorera att det kommer att ske. Jag kan heller inte heller låtsas som om det här är något mindre än vad jag tycker att det är och heller inte att det kommer att påverka mig.
För det gör det självklart.

Men.
I allt det sorgliga och ledsna och fruktansvärt skittråkiga som kommer med detta så föds många nya sidor hos mig. Tankar och funderingar jag lyckats förtränga i allt det roliga får nu sin chans att sprida sin säd och jag måste säga att en del riktigt bra frön har redan börjat gro.
Min känslomässiga berg- och dalbana har tagit mig till en sits var jag sitter på en stol - framför mig själv och har en uppkäftig konfrontation – med mig själv. Det känns nästan som om jag slår mig själv på käften emellanåt.
Det är grymt. Det är tungt. Det är förvirrande ärligt men framför allt är det skrämmande rätt.

Jag måste sluta leka kurragömma med mig själv och börja svettas lite för att nå dit jag vill.

Så, Marie och Ewelina – ni kommer saknas hos mig här i Cape.
Jag lovar att berätta grodan en gång till om ni kommer tillbaka.. så kanske ni förstår den till slut!
Tårar för er, men även ett tack!