Du har en kopia av dig själv

Det här händer inte bara när man spenderar en längre tid hemifrån utan sker även dagligen, men vid de tillfällena så noterar man det inte på samma sätt som man gör när man varit isolerad en längre tid.
Nu menar jag inte isolerad från omvärlden efter att man skapat sig ett liv på annan ort, utan när man varit isolerad från sina vänner och sin familj och människor man inte känner till själ och hjärta men som man hejar på när man möts på stan och alla andra främlingar som finns i periferin av ens dagliga liv. Utan att man vet om det så finns det så många människor som fastnat i ens minne. Människor man inte ens vet namnet på, människor som man aldrig pratat med, vänner, vänners vänner, familj och mannen på gatan. Alla finns med, någonstans i ett litet fack i hjärnan.

Mitt undermedvetna har nu börjat plocka fram en del människor.
Det är helt otroligt för jag har nu kommit in i en fas var jag tror att jag känner väldigt många som jag möter. I alla dessa främlingar som cirkulerar runt omkring mig ser jag sådana exakta likheter från människor som inte hör till scenen här, utan till mitt liv hemma.
Det här händer varje gång jag är ute och reser. Kopior av människor jag vet vem är, mina vänner och alla jag någonsin stött på, dyker upp som små jokrar och alltid utan förvarning.
När jag minst anar det står jag på löpbandet bredvid en gammal klasskompis. I mataffären står jag och farmor och väljer vilken ost som passar bäst till pastan. Jag vet att jag legat på stranden, tittat ner mot havet och sett min brorsa stå och kast frisbee med en total främling. Jag har hälsat på en människa på gatan, inte för att det är så otroligt roligt att heja på folk, utan för att jag var helt säker på att det var en av dansinstruktörerna från SATS. I stockholm.

Om det handlade om att jag hade hemlängtan så skulle jag förstå om jag såg folk som jag verkligen saknar. Men inte. Det är helt galet vilken mix av folk som är här och leker med mig. Och de mesta är faktiskt människor som jag inte riktigt känner. Egentligen.

Alla dessa kopior. Jag älskar dem. Det är så underligt att det finns så många som liknar på varann, så många som har samma drag som någon annan utan att veta om att de existerar. För det gör de, i allra högsta drag.
I mina ögon så existerar det en ”nästan”-du någonstans där ute. Man kanske aldrig möts – för det tror jag inte – men hon eller han finns. Och dessa kopior gör oss glada. För en
bråkdelssekund känner vi oss som hemma. Vi får gratis trygghet genom dessa främlingar.

Känslan av att känna behörighet med en människa jag aldrig ens haft ögonkontakt med är rätt skruvad, men det gör mig även väldigt glad.
Dessa möten är sköna men det bästa av allt med hela den här teorin är ändå att jag vet att Jag är en kopia av någon annan och även jag speglar trygghet åt någon jag inte ens vet vem är.