Söker svar

Jag vet inte varför jag är i den här konstanta beslutsångest fasen. Jag vet inte ens riktigt vad jag måste ta beslut om. Eller jo, lite grann vet jag men jag undrar om det är beslut som måste fattas för att jag skall veta vad jag skall göra eller om det är beslut jag tror måste fatta för att få ordning på saker och ting. Jag vet fan inte.
Nu sitter jag på båten hem från stockholm, back to åland och tystnaden. Jag lämnade stockholm med en klump i magen och den blir inte bättre av att jag åker hem. Men den här klumpen i magen kan jag inte reda ut. Jag kommer aldrig ha möjlighet att få svar på den här frågan. Alla frågor har svar, visst. och så också har den här klumpen ett snöre jag kan dra i så löses den upp, men jag kan inte dra i det för jag har inte fått reda på det här på rätt sätt. Jag har luskat mig fram på sätt som man inte borde, men jag har haft mina aningar ett tag.. så jag måste. men nu är jag i en ännu värre situation än när jag inte visste. Fast saken är den att jag egentligen inte vet någonting - och då blir allting tusen gånger större än om man verkligen visste.

Nu mer än någonsin börjar jag få lite panik över situationen jag inte har ngn kontroll över. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra av mig själv i höst. Ingen aning. Ingen aning. Ingen aning.
Oftast brukar man ha lite koll och inte tänka så mkt, för det löser sig alltid på ett eller annat sätt. Det lär det ju göra i höst också, men jag känner att det skulle vara skönt att ha lite koll och kunna planera i förväg. Ha ngt att se framemot.

En klok kompis till mig sade att all den här oron, osäkerheten, förvirrningen, totala nollställningen inför framtiden har en viktig betydelse för att etablera sig som person och hitta sig själv i vuxen världen. Och jag hoppas det. För annars är det här en fruktansvärt onödig pärs att gå igenom. Det skall inte vara lätt, och hittills har allting varit väldigt lätt kan man ju tycka. Kanske lite för lätt. Till idag har inte några större beslut blivit tagna, inte sådana som jag står inför nu. Till idag har besluten jag fattat haft en solklar mening, JAG VET varför jag måste besluta si och så. Inte ett frågetecken. Besluten som blivit tagna har inte varit lyckliga alla gånger, men i slutändan har det blivit bra för jag visste varför och jag visste att jag måste göra det. Nu vet jag varför och jag vet att jag måste - men har ingen aning om hur.
Det är även väldigt lätt att trassla in sig i tankar och funderingar över saker man tror sig behöva bestämma. Men mitt fall är inte så. Jag känner att jag vill någonting annat än vad jag håller på med idag. Hela min liv situation måste förändras för att jag skall komma ifrån den här gnagande känslan av total vissenhet. Shit alltså.

Nu för att jag sitter och skriver om det här får jag en känsla av att jag är så ledsen. Men jag tror faktiskt inte att jag är det egentligen. Måste bara inse att jag står på två ben som bär mig, av mig. Och jag är inte så tung att jag inte kommer klara mig själv ur den här situationen. Jag är glad, innerst inne är jag faktiskt riktigt glad. Det gäller bara att tillåta sig själv att komma ner på knä ibland. Ta en paus. Andas och resa sig igen.