Pippi på hippie

Jag tror jag skulle varit en fenomenal hippie.
Eller kanske mer en alldeles fantastisk 60-tals brutta med rufsigt hår, söta små klänningar och få strutta runt med filosofiska funderingar dagarna i ända. Jag skulle ha stormtrivts med ett årtionde med blommor i håret och bara fötter.
På mitt 60-tal skulle allt bara varit frid och fröjd och inga komplikationer eller motståndsrörelser, alla skulle varit vänner och solen skulle skina mycket, mycket mer än vad regnet skulle ha visat sig.

Alla festivaler har sin charm. Sin lilla nisch och stämning som lockar till sig sina besökare och som får dem att känna sig euforiska genom just det lilla extra de tillför i vår annars så vardagliga och många gånger inrutade vardag.
Och mitt lyckopiller är psytrance festivalerna. För de är verkligen en liten oas av 60- och 70-talet intryckt i ett skogsparti under några dagar.
Och det är det som är så skönt med de här festivalerna som ordnas i skogar, på fält, åkrar och gamla militäranläggningar. Det är precis som man befinner sig på ett skyddat litet område med peace, love and understanding skrivet i pannan på alla som befinner sig där.

Där är Mr Hippie-man (60+) som verkligen fastnat kvar i sin ungdom står och dansar tillsammans med en 2-åring som sitter på sin pappas axlar. Det är hela familjer som vallfärdat för några dagars camping och de har just blivit kompisar med några 20-åriga pubertetskillar som sitter och pratar om tjejerna som precis passerade utklädda till älvor. Du har bratsen, kidsen (18+), farfar, dina kompisar, din lärare, din personliga tränare, ensamma själar, älskande personlighter, förvirrade människor och en otrolig stämning som är svår att beskriva i ord. Men det är ren glädje.

Stämningen toppas av att musiken aldrig slutar. Det är kanske 20 djs som spelar under de här dagarna och de avlöser varandra en efter en. Festen är en never ending saga och du kan med gått samvete sova bort en natt/dag utan att känna dig stressad över att festen tar slut.

Att i 3 dagar gå omkring lerig och barfotadansandes medans man bara känner sig lycklig över att det faktiskt finns sådana här overkligt märkliga tillställningar är rätt häftigt. Man känner sig smutsig, trött och ibland väldigt missanpassad när man ser på karaktärerna som fyller ut de här festivalerna. Men glad, upprymd, imponerad och euforisk för att det är på riktigt.
Och allt hör ihop. Den ena skulle inte klar sig utan den andra. Vilket också gör hela den här röran till festival till en upplevelse som jag önskar att alla gav en chans. Om så bara för en gång.

För det här med att vara en hippie måste ju ha varit alltför roligt!