när slutar man bry sig?

Det här med förhållanden är allt bra svårt alltså.
Ena sekunden är det rosor och champagne var på det nästa sekund är raserat i ett bygge av missförstånd som leder till ett desto svårare fall av försök till uppbyggnad igen.

Längre förhållanden både stärker och förblindar på ett underligt vis. Man växer sig stark tillsammans, klarar både det ena och det andra, övervinner hinder och man kommer oftast ut i slutändan som ett mer igenväxt och ett stabilare par som tror sig känna meningen i uttryck som ”tillsammans klarar vi allt”, ”det kommer bli bättre snart”, ”bara vi lite så, och lite si och simsalabim, så kommer det här bli hur bra som helst”.


Men i hela processen av ett förhållande förblindar man sig så lätt av sig själv. Av ens egna tro och fantasi över hur förhållandet ser ut. Hur man vill att det skall vara, och hur man hoppas att det kan bli. En längtan efter något som man tror man upptäckt, var verkligheten ibland är för svag för att låta sig påminnas och komma fram som den vinnande faktorn.

Det är så mycket lättare ibland att låta sig förföras av kärleken och hela dens paket, än att efter ett tag kanske sätta sig ner för att inse att man kastat bort det fina pappret a long time ago. Innehållet är kvar, men allt som sken och glittrade för 2 år sedan har blivit en glimrande synvilla av något som var.
Nu syftar jag inte på den andra personen i förhållandet, utan jag tänker i mer känslomässigt-rent-allmänt-när-slutade-vi-bry-oss-tankar.
När borde man stanna upp, för att göra det i god tid innan det är för sent, för att dubbelkolla om man ser allting klart eller om man tappat bort sig i dimman och börjat lokalisera sig på gammal vana?

Som alltid är man två i ett förhållande och när man fastnar i samma bana, samma glamoriserande inställning av ens tillvaro så är vägen ut desto tyngre. Det är inte bara du själv som skall ha draghjälp utan du måste ta med en till person samma väg. På något sätt känns hålet djupare vid insikten att man båda suttit och grävt hålet tillsammans, var en enkel sak som att till exempel diskutera saker kunde fått hålet att gro igen av sig själv.

Det är så svårt att veta vilken väg som är rätt att gå. Vilka beslut som ska tas och för vem de tas. Det är fan så knepigt att klara sig i ett förhållande utan någon gång känna sig sårad, och det är så otroligt jobbigt att inse att man knappast kommer att ingå ett utan att man någon gång under tiden sårar själv.