Lite hjälp på traven

Idag var jag på besök hos en kvinna som jag lärt känna via gymet. Hon är en riktigt karriärs katt och har verkligen lyckats ta sig upp och fram med allt hon tagits vid. Att få sitter ner och lyssna på henne och hennes man var så inspirerande att jag är helt upprymd nu. Jag vet fortfarande inte vart jag skall vända mig för att ta mig ur den otroligt betungande jobb sits jag sitter i, men efter att ha sett dem och hört deras syner på saker och ting så känns det lite hoppfullt i varje fall.

De är 50 resp. 58 år, men så upp över öronen bekväma och kära i varandra att det är helt fantastiskt att se. Det kan vara att det var det som gav mig lite energi också, för de har det verkligen så ur härligt som man ska ha det :) Precis så som det skall vara. Jag vill kunna sitta när jag är 70 och fortfarande ha ngt att prata om med den person som sitter brevid mig vid den åldern.

Jag tror jag måste börja om på ett helt vitt blad, och den här gången kanske skriva ner saker med en annan färg. Börja tänka i andra banor, lite mer vågade banor för det känns som om jag går lite över mina egna begränsningar kanske jag landar där jag egentligen skall vara. hmm. Jag vet inte. Men, jag måste sluta vänta på att telefonen skall ringa från ngn som inte ens har mitt telefonnummer och ger mig ett jobb som alltid drömt om att få. Skulle vara alldeles fantastiskt om ngn bara ringde upp och berättade för mig vad det var för jobb jag alltid drömt om. Någon?

Poängen med hela det här är att jag nu känner som jag börjar fatta ngt som jag alltid vetat. Det krävs bara lite hjälp från oväntat håll, lite inspiration från nya källor, för att öppna ögonen. Nu gäller det bara att jag gör ngt åt saken också.

Måndag imorgon. En perfekt dag för en nystart.