The book

Jag grät idag. På väg hem från gymmet i förmiddags, mitt på Nybrokajen, bland en massa folk. Helt plötsligt kände jag hur jag blev blöt på kinden och när jag torkade bort det insåg jag att det var tårar. Men jag var inte ens ledsen.
Inte jätte konstigt i och för sig, men lite konstigt var det nog allt. För orsaken till min reaktion utlöstes av utsällningen de har satt upp. Jag vet inte varför men den tog så starkt tag i mig att jag sveptes in i vår värld på ett sett som jag inte gjort förut. Jag såg vår historia, nutid och framtid i ett grepp som var tydligare, starkare och mer förståeligt än jag någonsin gjort förut. Utställningen handlade faktiskt om Bibeln. I nutid. I bilder. I citat. I verklighet. Bibeln på ett sätt som till och med jag, som är så ointresserad och okunnig när det kommer till religion, sökte mig in i känslan som de ville förmedla. Det handlade inte om religion. Inte heller om Gud eller visa män. Det handlade inte om att dela sjöar eller jungfrufödslar. Och absolut inte om att Gud vet bäst.

Inte för mig.

För mig handlade det om världen. Om det som varit och det som kommer. Om människor som faktiskt försöker förbättra och människor som tror på sig själva och sitt folk mer än någon annan. Fantastiska människor som sätter andra före sitt eget liv, som ser godhet där andra ser ondska. Om krig som inte får glömmas bort och händelser som måste berättas. Ögon som ser sorg. Död som sker. Situationer vi alla vet existerar men som vi helst inte vill tänka på. Hur nutiden formats av vår historia och hur vi formar vår framtid med beslut vi tar idag. Det fick mig åter igen att reflektera över att vi lever i ett mycket bra samhälle. Kanske ett av de bästa.
Det var helt fantastiskt att gå och se på alla bilder som var uppsatta. Alla bilder hade ett citat ur bibeln som speglade och tog fram budskapet så att jag, vi, 2000-talet, skulle förstå vad det stod. Att vi faktiskt kan förstå om vi bara ger oss någon sekund att tänka efter.
Känslorna som bildades i mig öppnade mina ögon och mitt samvete sågades rejält när jag insåg att jag glömt bort världen för en stund. Helt plötsligt kom verkligheten och knackade på dörren och hälsade med att sparka mig i magen. Det gjorde ont. Så ont att mina tårar rann där jag stod och insåg att vi är en värld i rörelse. Och jag emellanåt bara åker snål skjuts.
På samma gång var det skönt. Verklighetssparken. Vi behöver väckas upp ibland och helst av något som man aldrig trodde sig kunna bli väckt av. Då känns det mest. Då ser man mer.
På en av tavlorna stod det att man skall tolka utställningen som man ser den. Ju mer man vet, desto mer kan man tycka och känna. Och det är så sant. Det är inte bibeln du går och tittar på. Det är vårt liv. Det är en spegel av dig själv.

Och det härligaste med hela utställningen är att man känner sig levande. Det finns mer runtomkring oss än vi ibland vågar se.