KATASTROF fredag

Det här kommer bli ett långt inlägg.. Bara så ni vet.

Fredagen var den dagen som skulle vara Det. Det var dagen jag sett fram emot sen jag kom hit. Det var den dagen. DEN dagen.

Det låter jätte löjligt nu, men jag hade så sett fram emot att gå på den här dansfesten ändå sen jag kom hit.. Äntligen skulle jag skulle jag gå på en ordentligt skön house stomp kväll.
Äntligen. och jag var så glad!!!

Såg framemot kvällen varenda minut som gick från att jag steg upp.
När jag borstade tänderna, käkade frulle, klädde på mig, satt på jobbet, drack kaffe, åt lunch, mer jobb, var på gymet, handlade mat, började fixa mig och vid 8 skulle jag ringa efter taxi för att ta mig ner till en kompis.

Och det var där det började.

Det fanns inte några bilar. Inga bilar alls. Loppu. Slut. Nej, tyvärr har vi ingenting just nu.. Nej. nej. nej..
men vad faaaaan??

Fyrtiofem minuter senare får jag tag på ett bolag som har en bil de skickar och som, i vanlig ordning, skulle vara hos mig om... just det, 15-20 minuter. Perfekt!
Jag fixar det sista, klär på mig, öppnar en cider och ställer mig utanför tills han kommer.
2 cider, ett halvt paket cigg, två samtal till taxibolaget, en jävla massa svordomar och ännu 45 minuter senare dyker killen upp.
Med sig har han en av vakterna som patrullerar vårt bostadsområde – för min lilla taximan hade tydligen tappat bort sig på vägen..
What else is new??

Nå. Jag kom till min kompis och allt var frid, fröjd och glada miner. Festen skulle varit ute på en helikopter-hangar-plattform-sak från början men säkerheten kunde inte garanteras där till slut, så det flyttades till ett område som heter Woodstock, till ett galleri-lagerlokal. Typ.
Allt var bra. Allt var toppen. Kunde inte varit bättre. Vi hade adressen. Vi fick vår taxi. Allt var verkligen som bäddat för en toppen kväll.

Adressen var 208 Albert Road. Albert Road är en stor gata, inget svårt alls med andra ord. Problemet här var nu att numreringssystemet de fixat ihop inte har någon logik över sig. Alls.
Vi kommer hela vägen upp till 162, 164, 166, 168, 42.
42???

Där tog det stopp för vårt uppåt räknande. Sen var det bara att börja räkna neråt.. 40, 38, 36..
Och så var det. Det fanns inte fler numror som passade oss.
I en och en halv timme cirkulerade vi området festen skulle vara på men utan resultat. Den fanns ingenstans. Ingen visste var den här gatan låg. Ingen uteliggare, ingen bar personal, ingen polis, ingen, ingen, ingen,ingen…

Efter så länge gav vi upp. Förbannad och så irriterad som jag aldrig varit i mitt liv förut. Vad hände med logik? Vart har det tagit vägen? Hur svårt kan det vara att numrera rätt? I ordning?
Tydligen lite svårare än jag trott.
Så jag åkte hem. Ledsen som få. Kände mig så som katter ser ut när de måste badas.. Har aldrig varit med om ett sådant platt fall förut. Först är man uppe bland molnen och super eggad över att äntligen få göra vad något man älskar att göra, för att i nästa sekund känna sig som att man blivit kastad i rännstenen en regnig höstnatt – utan skor och ingen nyckel hem.

Så min fredag var en katastrof. I mild bemärkning.
Jag vågar lätt påstå att er måste varit bättre..