Svårt att släppa

Jag har väldigt lätt att fastna i människor som kommer in i mitt liv.
Även fast de kanske bara är där i en bråkdels sekund är de svåra att bli av med om de på något sätt påverkat mig. Och är de närvarande mycket längre är det nästan omöjligt att sudda ut dem.
Däremot om de inte ger mig den energi eller utbyte som jag letar, eller om de gör en ledsen så falnar mitt intresse rätt snabbt. Och det är med dem som man vissnar. Istället för att blomma (shit, poetiskt alltså.. haha)
Men.

Det är människorna som påverkat mig som fascinerar mig vettlöst. Det intressanta är att en del kan glida in i ens liv genom ett litet, litet hål bara för att försvinna genom att lämna ett enormt ekande tomrum efter sig. Otroligt.
Men de försvinner ändå inte. Inte så långt.
Det kan mycket väl vara att jag suger in mig i människor för lätt. Attraheras för lätt av likheter, olikheter, åsikter och humor. För lätt för allt helt enkelt.

Eller kanske jag börjar växa till mig. Jag vet inte.
Kanske jag mer uppskattar folks ärlighet och närvaro nu för tiden. Kanske jag helt enkelt börjar se saker som en delad tillvaro istället för att se det endast ur mina ögon. Kanske jag bara börjat lyssna mer. Kanske vad som helst.
Faktum kvarstår dock och det är att det är härligt när man kan känna att man faktiskt bryr sig. Om folk man egentligen inte känner och folk man känner otroligt bra.

Även fast jag ser mig själv som en väldigt självständig, självgående och ensamt-är-jävligt-starkt-tänkande person kan jag inte bortse från det faktum att trots min självständiga ensamhet alltid någonstans funderar på andra människor.

”Vad skulle hon göra”, ”undrar vad han tyckt”, ”tänk om situationen var så – hur skulle de reagera”, ”varför gör hon/han så”, ”orsaken till det valet gjort av honom/henne måste vara”, ”undrar vad hon/han gör” "tänk om, tänk så, tänk upp eller hitåt.." etcetera, etcetera.

Alltså inte attraktionsmässigt utan rent människa till människa funderingar. Och med det känns det inte som om jag i slutändan är så otroligt ensam-är-stark och inte så genomskinligt självständig eftersom jag - på något skruvat sätt - baserar min självständiga trygghet på andra människor, i deras frånvaro. Men för mig.

Kanske det är det som gör att det är svårt för mig att låta människor jag träffar och påverkas av försvinna ut till att bara finnas suddiga kvar i mitt liv. Kanske det är rädslan över att om jag åtsidosätter någon som påverkat mig väldigt positivt även leder till att vad jag sugit åt mig av denne person även försvinner genom ett sådant val.
Jag vet inte.

Men vad jag dock vet är att jag trivs ofantligt bra när jag får umgås med personer som det klickar med. Någon som kan göra en glad genom att vara tyst. Eller genom att säga något som egentligen inte betyder något. Eller vad som helst egentligen.

Och det är de människorna som jag har så svårt att släppa.
Jag kan inte.
Och jag förstår inte varför jag skulle behöva egentligen. In med härliga människor och ut med dem som gör en ledsen.
Eller vad?
Så jag tänker låta dem ligga kvar hos mig. Och jag tänker låta släppa in fler. För jag trivs med sällskap.
Väldigt mycket!