Svårt att släppa

Jag har väldigt lätt att fastna i människor som kommer in i mitt liv.
Även fast de kanske bara är där i en bråkdels sekund är de svåra att bli av med om de på något sätt påverkat mig. Och är de närvarande mycket längre är det nästan omöjligt att sudda ut dem.
Däremot om de inte ger mig den energi eller utbyte som jag letar, eller om de gör en ledsen så falnar mitt intresse rätt snabbt. Och det är med dem som man vissnar. Istället för att blomma (shit, poetiskt alltså.. haha)
Men.

Det är människorna som påverkat mig som fascinerar mig vettlöst. Det intressanta är att en del kan glida in i ens liv genom ett litet, litet hål bara för att försvinna genom att lämna ett enormt ekande tomrum efter sig. Otroligt.
Men de försvinner ändå inte. Inte så långt.
Det kan mycket väl vara att jag suger in mig i människor för lätt. Attraheras för lätt av likheter, olikheter, åsikter och humor. För lätt för allt helt enkelt.

Eller kanske jag börjar växa till mig. Jag vet inte.
Kanske jag mer uppskattar folks ärlighet och närvaro nu för tiden. Kanske jag helt enkelt börjar se saker som en delad tillvaro istället för att se det endast ur mina ögon. Kanske jag bara börjat lyssna mer. Kanske vad som helst.
Faktum kvarstår dock och det är att det är härligt när man kan känna att man faktiskt bryr sig. Om folk man egentligen inte känner och folk man känner otroligt bra.

Även fast jag ser mig själv som en väldigt självständig, självgående och ensamt-är-jävligt-starkt-tänkande person kan jag inte bortse från det faktum att trots min självständiga ensamhet alltid någonstans funderar på andra människor.

”Vad skulle hon göra”, ”undrar vad han tyckt”, ”tänk om situationen var så – hur skulle de reagera”, ”varför gör hon/han så”, ”orsaken till det valet gjort av honom/henne måste vara”, ”undrar vad hon/han gör” "tänk om, tänk så, tänk upp eller hitåt.." etcetera, etcetera.

Alltså inte attraktionsmässigt utan rent människa till människa funderingar. Och med det känns det inte som om jag i slutändan är så otroligt ensam-är-stark och inte så genomskinligt självständig eftersom jag - på något skruvat sätt - baserar min självständiga trygghet på andra människor, i deras frånvaro. Men för mig.

Kanske det är det som gör att det är svårt för mig att låta människor jag träffar och påverkas av försvinna ut till att bara finnas suddiga kvar i mitt liv. Kanske det är rädslan över att om jag åtsidosätter någon som påverkat mig väldigt positivt även leder till att vad jag sugit åt mig av denne person även försvinner genom ett sådant val.
Jag vet inte.

Men vad jag dock vet är att jag trivs ofantligt bra när jag får umgås med personer som det klickar med. Någon som kan göra en glad genom att vara tyst. Eller genom att säga något som egentligen inte betyder något. Eller vad som helst egentligen.

Och det är de människorna som jag har så svårt att släppa.
Jag kan inte.
Och jag förstår inte varför jag skulle behöva egentligen. In med härliga människor och ut med dem som gör en ledsen.
Eller vad?
Så jag tänker låta dem ligga kvar hos mig. Och jag tänker låta släppa in fler. För jag trivs med sällskap.
Väldigt mycket!

Postorder som gått snett..

Det vandrar fortfarande omkring en mängd, eller åtminstone ett stycke, ouppmärksamma idioter på vår planet. Jag trodde släktet, fenomenet och uppenbarelserna var utdöda och att dessa pinsamma händelser var en grej som endast hände för många, många år sedan.

Någonstans i Skandinavien sitter det en ensam man och kliar sig i huvudet och undrar var det gick fel. Fanns det tecken han borde sett? Kunde han ha handlat på annat vis? Hur gick det så snett? Hur kunde han vara så blåögd? För att han var ensam, kärleksfattig och desperat - visst - men var det verkligen så illa?
Han sitter där i sitt kök och tittar på sitt bankkonto över internet. Tomt. Loggar ut och loggar in igen. Tomt. Ekande tomt.

Vetskapen om att det någonstans, många mil bort, sitter en välgödd man i sina bästa år och klappar sig gott om magen gnager nog sönder huvudet på samma gång som det måste vara svårt att veta vilket som är värre - det faktum att någon annan har lurat en på en massa pengar, eller vetskapen om att man inte längre kan sitta och längta efter vad man sett fram emot så länge. En postorderfru.

Igår avbokades en flygbiljett som tillhörde ett namn. Vi kan kalla henne Olga. Hennes biljett avbokades på grund av att det visat sig att denna kvinna inte existerat mer än på papper, och möjligen en eller två bilder. Hon var luft.


Det finns alltså fortfarande människor som köper människor på postorder. På postorder.
Hur är man så otroligt korkad att man betalar in pengar på ett konto, någonstans och till någon man aldrig sett, och förväntar sig att det om en eller två veckor senare dimper ner ett litet paket på trappan? Ett paket som pratar oförståeligt men är sött att titta på. Ett paket att leka mamma, pappa, barn med.


Jag skrattade så jag nästan ramlade omkull när jag fick reda på det här. Det är sorgligt. Otroligt sorgligt, men ändå så fruktansvärt chockerande lustigt att jag inte kan mer än tycka att det är rätt åt den här mannen.

Köper man sig en fru på postorder, utan att först inspektera varan, då är det lätt att slutresultatet blir att man sitter ensam vid sitt köksbord och undrar var fan det gick fel..

hinner inte med..

Midsommar. Då var den alltså här nu då.

Någonstans trodde jag inte att dagen skulle komma, och på något sätt känns det fortfarande inte som den faktiskt är här. Inte på riktigt, allvar eller speciellt helhjärtat. Den ligger och ruvar i bakhuvudet och jag är medveten om att dagen är fullt verklig och inplanerad på andra delar av världen - men här nere så kommer dagen antagligen passera rätt obemärkt förbi.

Det är alltså 19 janu.. JUNI idag. Damn. Vad hände med de andra 18 dagarna i den här månaden? De andra 5 månanderna på det här året? Vad hände med igår? Förra helgen? Veckan?
Jag undrar verkligen på riktigt hur det är möjligt att tiden bara kan rinna iväg som den gled på såpa?
Många situationer man befunnit sig i under årens gång så uppfattar man på olika sätt. Tiden går olika snabbt och allt beroende på vad man företar sig. Att ligga på en strand på Borneo i 2 veckor kan kännas lika länge som att jobba extra en helg på Birka. Ett avsnitt av ett riktigt bra tv-program kan kännas lika kort som ett ögonblick och en vinter kan kännas som en livstid.
Har man en rutin i sitt liv brukar man ändå rätt bra greppa stunder, tider, dagar, veckor och månader. Man kan forma sina tankar och sin energi runt det faktum att man vet hur länge en vecka är och man kan se en månad framåt i planeringssyfte.

Men inte här. Inte nu. Och det har inte skett de senaset 5 månaderna för mig. Jag kan inte, för allt i världen, förstå hur min tidsuppfattning kört av vägen totalt.
För mig är 3 månader 5. Två veckor kan bli 4 dagar och en månad går alltid lika snabbt som 2 veckor.
Det är lite läbbigt. Att inte känna att man hinner med, menar jag. För jag anser att jag borde göra så mycket mer på så lång tid jag spenderar här, men jag vet inte när jag ska hinna..

Men. Nu är det midsommar. Är även en milstolpe för mig här nere. Inte på samma sätt som hemma, där dagen M visar att sommaren kommit och man firar in det med regn och starka nubbar, men här speglar den att vintern är här. Tidsperioden vi fasat för är nu här. För att stanna.
Det regnar, solar, regnar, solar, blåser, vindstilla, regnar, molnar, solar, blåser, regnar mest hela tiden. Så, fast temperaturen är lite svalare så är vädret precis som det varit sen dag 1. Oredigt och obestlutsamt.

Jag har ingen aning om vad kompisar, familj och bekanta skall göra för att fira imorgon. Kanske även därför det känns så långt borta med midsommar i år.

Hoppas allting blir toppen i varje fall. Jag ska önska sol till er alla och en jätte glad Midsommar!

Midsommar. Dagen vi alla längtar efter med rädsla

Snart är den här. Dagen man älskar, fruktar, njuter av och sönderplanerar tills det inte finns något kvar mer än höga förväntningar och desillusionerade planer.
Det är inte länge kvar nu. Endast några fjuttiga dagar kvar och cirkusen har varit igång i veckor.

Midsommar. Den längsta dagen på vårt långa år. Dagen med mest soltimmar och med luddiga förhoppningar om en stundande fantastisk dag följt av en kväll som ska likna något ur en romantisk komedi fylld med vänner, kärlek och massor med vin som aldrig gör en för full – bara lycklig och vacker.
Maten planeras in i det sista. Potatisarna putsas rena, sillen och nubben ligger på kylning och pajerna har degats ihop av det senaste GI-receptet och köttet är marinerat enligt mat-Tinas fantasiska grillningstips. Att man varje år har lika svårt att bestämma sig var man skall befinna sig denna magiska kväll är något man redan lagt in i planeringen och velandet känns inte som lika stor börda längre. Det löser sig ändå alltid. Varje år.
Kläderna är utvalda och dagarna innan är man så där pirrig över att det äntligen är midsommar igen. Vart tog det senaste året vägen? Hur kunde jag känna mig så avig för bara någon månad sedan?
Äh, vem bryr sig. Det är sommar igen, solen lyser och alla har klivit ur sina vinterskal. Man älskar alla sina vänner och sin familj, pojk- och flickvän pussas på och ingenting kan gå fel. Ingenting.

Det är samma visa varje år. Samma planering. Samma hopp och förväntan över en kväll som man vet att det kommer att klagas på mer än någon annan dag på året. Men det glömmer man så lätt så här tidigt på sommaren. För man vill inte längre sura över saker, inte längre känna sig vinterdeppig och muttrig. Nej. Det är lycka som ska spridas och midsommar är dagen då det ska göras.
Trots att man vet att ens fina klänning antagligen är obrukbar efter denna dag. Man vet att vädret högst antagligen kommer bli riktigt skit och med det även gått och köpt sig en hästen säng – tack vare en smart pr snubbe som kom på slogan ”Sol på midsommar – sängen gratis”. Man köper för mycket mat och hälften av köttet blir sönderbränt och nubben dricks upp för tidigt vilket leder till att alltför många hittar sig själva i grottmänniskostadiet redan efter små grodorna.
Ens fantastiska vänner och du själv hamnar i bråk om bisarra smågrejer som egentligen inte existerar och har du en flick- eller pojkvän är du dömd att antingen vara singel efter att kvällen är slut eller se fram emot en ordentlig reda-ut-vårt-förhållande diskussion dagen och veckorna efter.

All heder åt midsommar och de fantastiska drömmar, idéer och förväntningar den dagen skapar. För ni förtjänar att få le och njuta av solen. Ni förtjänar att få vara pirriga som små skolbarn efter en lång vinter med mörker.

Vad fan. Trots vetskapen om att midsommar är en katastrof år efter år så är det en av de bästa dagarna på hela året.

Liten update

Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara hur situationen här nere ser ut för tillfället. Det har varit så många förändringar som skett under den lilla tid jag varit här. Trots att det börjar närma sig halvårsstrecket så känns det fortfarande som om det inte riktigt är på riktigt.
Jag tror inte att jag ännu förstått att jag bor här och att det är bara att gilla läget – vilket ibland är lättare än andra stunder.

Vi har nu gått in i vinter. Sägs det. Jag vet inte, men det känns som om att den vinter vi än så länge har sett har en överkomlig kyla utomhus men en olidlig kyla inomhus. T ex så sitter jag nu på balkongen och solen har precis gått ner, månen lyser upp stan och klockan är 18:06. Det är fantasiskt kyligt vackert ute men det är inte utsikten och skönheten av stan som gör att jag sitter här. Det är kylan inomhus som driver ut mig. På allvar.
Det är så isande kallt i vår lägenhet att jag går omkring med dubbla sockor, pantalonger, långbyxor, dubbla tröjor och scarf. På balkongen behöver jag bara ett lager av allt – inte det dubbla.
Men, som sagt. Om det här är vinter så är det ok. Än så länge i varje fall.

Jobbet förändras hela tiden i och med att folk säger upp sig, åker på semestrar, är sjuka och på grund av den enkla saken är vi har för mycket att göra och är allt för få som jobbar. De gör nog säkert sitt bästa för att pussla ihop allting så att det ska gå smidigt, men ibland (läs väldigt ofta) undrar jag var man glömmer bort vilket led som håller uppe väldigt mycket. När kommer företag till den punkt när de blir blinda för det som är viktigt och bara ser siffror? Hur kan ledare, som är väldigt kompatibla, tro att pengar kommer in om det inte finns någon som ser till att de kommer in?
Det är många frågetecken men även mycket roliga saker som händer. Man får ser lite mellan fingrarna och lita på de som säger att förändringar kommer att ske och att det kommer bara bli bättre. Det blir nog bra. På ett eller annat sätt.

Kapstaden är otroligt vacker den här tiden. Precis som hemma, och varsomhelst som det blir höst/vinter i luften så förändras utseendet, känslan och dofterna i staden. Dofterna blir starkare och klarare utan hettan som suddar ihop allt. Luften blir bitig och lättare och lugnar ner stämningen som än så länge varit väldigt uptempo. Man känner att alla slappnar av på ett helt annat sätt. Andas lite.
Det är härligt. De regniga dagarna känns mer ok nu än i början av hösten. De soliga dagarna uppskattas desto mer och med 18-20 grader i solen – på en bra dag – så är det absolut ingen som klagar.

Min semester börjar snart närma sig. Det har varit många bud fram och tillbaka om när vi här i den här delen av företaget skall få semester, men jag tror det börjar lösa sig så småningom. Vi måste följa kontoret i Malmö eftersom de har företräde under sommarmånaderna, så det är dem vi väntar på.
Men. Jag vet att jag får komma hem i sommar i varje fall och det är det som håller igång mig för tillfället. Jag ser otroligt mycket fram emot att komma hem, om så bara för en liten stund. Få äta lite hemlagad mat, få träffa kompisar jag inte sett på alltför länge, träffa familjen och bara få njuta av svensk/åländsk sommar. (om ni skulle se mig nu så sitter jag och ler..).

Jag längtar. Det ska bli underbart.

Jo-jo funderingar

Då var det då äntligen fredag.
Sista dagen på arbetsveckan och jag har en ledig helg att se fram emot. Ledig helg.. det smakar gott i min mun, för det var länge sedan.
Men ändå är det något idag som gnolar i min mage. Jag vet inte. En klump som inte var där igår, men som alltid uppkommer efter att jag haft kontakt med en specifik person hemifrån.
Den är ingenting egentligen -klumpen - utan mest onödig och helt fiktiv - men ändå där.

Kan vara att jag känner att min semester och hemfärd borde börja närma sig. Hemlängtan blir alltid starkare när man vet att man snart får äta ruispalat till frukost, se på solnedgången över stockholm från ett hustak på kungsholmen och få känna den friska doften som bara finns på Åland.
Kan vara det. Eller så inser jag mer och mer att jag måste släppa hemmet mer än jag insett tidigare, för så här kan jag inte hålla på.
Kan inte bo borta men vara hemma på samma gång. Hur mycket jag än försöker - så går det inte.

Beteer mig som en jo-jo som ena sekunden inte ägnar en tanke åt annat varpå ett litet samtal tar en tillbaka till verkligheten och man - igen - börjar känna och fundera.
Jo-jo. Vad fan alltså, det här blir nog ingen lyckligare av..

Men, det är fredag och det är i varje fall helt underbart. Lycklig för det lilla - det är härligt!

Anställ mig.. Någon?

Jag söker nytt jobb. Tips?


Det sker så många förändringar härsom inte är ok. Som inte är enligt något avtal jag har skrivit på och som bara försvårar, irriterar och ifrågasätter hela vårt arbete.
Svårt att veta vilket ben man ska stå på när det kommer till arbetssituationen gentemot levnadssituationen.

Jag kan ta mycket och jobba för lite pengar på grund av att jag är var jag är. Den här staden och landet väger över allt det negativa som kan uppstå och det har varit värt det. Men, frågan som poppar upp lite för ofta - och speciellt idag - är var jag drar gränsen? Är det faktiskt värt det längre?

Kan vara att jag överreagerar på beslut som är ovanför mitt huvud. Men ändå beslut som borde gått via oss som resultatet går ut över.

Kanske. Kanske inte.

I vilket fall som helst, jag söker nytt jobb.

Vad behöver man när ens hem är borta?

Sydafrika är i en rätt stor humanitär kris i dagsläget.
Invandrare som emigrerat hit och som redan bor i omänskliga förhållanden drivs nu på flykt av den svarta sydafrikanska befolkningen. Det handlar inte om att de blir tillsagda att åka hem igen eller att de har ett val att stanna eller gå utan det här är våld, tegelstenskastning, nerbrända butiker och söndslagna hem. Inga sparas, varken barn eller kvinnor och tiotusentals människor står utan hem.


Jag kan inte skriva mycket om det här, varför och hur läget är - för jag vet inte.
Jag vet att det händer.
Jag vet att det inte bara är uppe i Johannesburg som detta sker.
Jag vet att bara några kilometer bort från var jag sitter exakt nu så flyr folk från vad de byggt upp för att ha möjlighet till ett någorlunda normalt liv. För att leva.
Men mer än så vet jag inte.


Jag kan inte politik. Jag vet inte och att försöka ta reda på exakta grunden till denna främlingsfientlighet skapats från är jätte svårt för jag vet inte var jag ska börja. Men, i och med den här situationen så har jag precis just kommit hem från den svåraste shoppingturen i hela mitt liv.

Vi samlar ihop mat, kläder, blöjor, filtar, kläder, och allt som kan tänkas hjälpa dessa människor som nu samlas på militäranläggningar, i kyrkor och polisstationer i skydd mot våldsamheterna som finns var de haft sina bostäder.
Men.
Hur skall man veta vad man ska köpa? Vad är det smartaste, vad genererar mest mat, mest hjälp och hur mycket ska man ta av varje?
Vi ville köpa hela affären, alla babykläder, alla barnmatsprodukter, allt ris, alla filtar.. Men det går inte.

En shoppingtur jag aldrig jag trodde jag skulle behöva vara med om är avklarad. Och det gnager mig att det känns så overkligt. Som om det inte var på riktigt. Som om någon borde slå mig hårt i huvudet för att jag ska inse allvaret i vad som händer.

Jag är otroligt påverkad, men ändå så läskigt oberörd.

Du har en kopia av dig själv

Det här händer inte bara när man spenderar en längre tid hemifrån utan sker även dagligen, men vid de tillfällena så noterar man det inte på samma sätt som man gör när man varit isolerad en längre tid.
Nu menar jag inte isolerad från omvärlden efter att man skapat sig ett liv på annan ort, utan när man varit isolerad från sina vänner och sin familj och människor man inte känner till själ och hjärta men som man hejar på när man möts på stan och alla andra främlingar som finns i periferin av ens dagliga liv. Utan att man vet om det så finns det så många människor som fastnat i ens minne. Människor man inte ens vet namnet på, människor som man aldrig pratat med, vänner, vänners vänner, familj och mannen på gatan. Alla finns med, någonstans i ett litet fack i hjärnan.

Mitt undermedvetna har nu börjat plocka fram en del människor.
Det är helt otroligt för jag har nu kommit in i en fas var jag tror att jag känner väldigt många som jag möter. I alla dessa främlingar som cirkulerar runt omkring mig ser jag sådana exakta likheter från människor som inte hör till scenen här, utan till mitt liv hemma.
Det här händer varje gång jag är ute och reser. Kopior av människor jag vet vem är, mina vänner och alla jag någonsin stött på, dyker upp som små jokrar och alltid utan förvarning.
När jag minst anar det står jag på löpbandet bredvid en gammal klasskompis. I mataffären står jag och farmor och väljer vilken ost som passar bäst till pastan. Jag vet att jag legat på stranden, tittat ner mot havet och sett min brorsa stå och kast frisbee med en total främling. Jag har hälsat på en människa på gatan, inte för att det är så otroligt roligt att heja på folk, utan för att jag var helt säker på att det var en av dansinstruktörerna från SATS. I stockholm.

Om det handlade om att jag hade hemlängtan så skulle jag förstå om jag såg folk som jag verkligen saknar. Men inte. Det är helt galet vilken mix av folk som är här och leker med mig. Och de mesta är faktiskt människor som jag inte riktigt känner. Egentligen.

Alla dessa kopior. Jag älskar dem. Det är så underligt att det finns så många som liknar på varann, så många som har samma drag som någon annan utan att veta om att de existerar. För det gör de, i allra högsta drag.
I mina ögon så existerar det en ”nästan”-du någonstans där ute. Man kanske aldrig möts – för det tror jag inte – men hon eller han finns. Och dessa kopior gör oss glada. För en
bråkdelssekund känner vi oss som hemma. Vi får gratis trygghet genom dessa främlingar.

Känslan av att känna behörighet med en människa jag aldrig ens haft ögonkontakt med är rätt skruvad, men det gör mig även väldigt glad.
Dessa möten är sköna men det bästa av allt med hela den här teorin är ändå att jag vet att Jag är en kopia av någon annan och även jag speglar trygghet åt någon jag inte ens vet vem är.

Slår mig själv på käften

Jag har varit inne på någon skruvad känslomässig berg- och dalbana den senaste månaden och jag tror att den kommer till sin klimax vilken dag som helst. Jag är som en pmskärring med inslag av känslostämningar som kunde blåsa omkull vilken emotionellt förståndig människa som helst. Det har gråtits, skrattats, filosoferats, varit lycklig, arg, förvirrad, positiv, negativ som aldrig förr, förbannad, redo att ge upp och helt enkelt nollställd inför vad jag gör, vem jag är och vad jag egentligen håller på med.

Det kan, nu när jag tänker efter, bero delvis på att jag varit rökfri sedan 28 april (lallaallallalala). Det kan också bero på allt som händer här och som jag försökt ignorera till sista stund, men som mitt undermedvetna ändå försökt trycka fram i små puffar under tidens gång.

Vi är inte speciellt många i företaget och den lilla grupp vi har här, som är vår familj, är en stark kärna med individer var en person inte kan bytas ut mot någon annan. Vi är som ett pussel var man behöver alla bitar för att det skall kunna bli fullständigt. Vad som händer nu är att några bitar kommer att tas bort ur denna formation. Pusslet kommer hållas ihop utan dessa bitar, men de hål som lämnar efter dem kan inte fyllas med någon annat än exakt samma bit för att bli fullständigt igen.

2 mycket viktiga personer för mig är på väg härifrån och jag kan inte längre ignorera att det kommer att ske. Jag kan heller inte heller låtsas som om det här är något mindre än vad jag tycker att det är och heller inte att det kommer att påverka mig.
För det gör det självklart.

Men.
I allt det sorgliga och ledsna och fruktansvärt skittråkiga som kommer med detta så föds många nya sidor hos mig. Tankar och funderingar jag lyckats förtränga i allt det roliga får nu sin chans att sprida sin säd och jag måste säga att en del riktigt bra frön har redan börjat gro.
Min känslomässiga berg- och dalbana har tagit mig till en sits var jag sitter på en stol - framför mig själv och har en uppkäftig konfrontation – med mig själv. Det känns nästan som om jag slår mig själv på käften emellanåt.
Det är grymt. Det är tungt. Det är förvirrande ärligt men framför allt är det skrämmande rätt.

Jag måste sluta leka kurragömma med mig själv och börja svettas lite för att nå dit jag vill.

Så, Marie och Ewelina – ni kommer saknas hos mig här i Cape.
Jag lovar att berätta grodan en gång till om ni kommer tillbaka.. så kanske ni förstår den till slut!
Tårar för er, men även ett tack!

Ofrivilligt nattvaken

Ibland finns det kvällar när man bara inte kan sova. Kvällar där det inte spelar någon roll hur trött du är eller hur tidigt du måste upp dagen efter.
Ikväll är en sådan kväll. En kväll som kommer att gå över till natt utan att jag ens kommer att komma i närheten av lite sömngrus i ögonen.

Det är kvällar när det är helt tyst i rummet men det låter som om det skulle vara 10 personer i rummet bredvid eftersom du tänker på tusen olika saker på samma gång. Du tänker på allting men kommer fram till ingenting. Tankarna famlar omkring om varandra och ger dig varken bu, bä eller någon rätsida på något.


Här har ni korta exempel på vad som snurrar i mitt huvud nu:

• herrgud, jag ska stiga upp kl 0600 för att gå till gymet

• vad ska jag göra i sommar när jag kommer hem på semester

• vilka personer ska jag träffa när jag kommer hem på semester

• kommer jag orka upp imorgon bitti för att gå till gymet

• fan. Jag har glömt be min bror betala min telefonräkning (blev snodd på alla mina stålars från kontot, remember..)

• hur ska min lön räcka hela den här månaden

• Burma. Jag måste hitta tid för att få sätta mig ner och skriva om hur jag ser på hela den sjuka situationen.

• hur ska jag få fram mer tid på dygnet så att jag kan blogga och skriva mer

• jag måste leta upp några skolor som jag vill söka till

• hur ska jag utveckla mig inom skrivandet

• vem är det som luktar sjukt mycket svett på jobbet

• hur ska jag klara av vintern i Kapstaden

• jag måste komma ihåg att köpa frimärken imorgon

• min kära lilla dator verkar konstig. Jag tror hon kanske fryser. Fast det verkar ju lite konstigt det med. Fast ändå inte, med tanke på att det snittar på 6 grader varmt i mitt rum.

• Jag känner mig stressad inför min semester i sommar. Hur ska jag hinna med allting jag vill göra?

• Jag borde verkligen sova

• Tänk om jag inte får tillbaka mina pengar som blev tagna från mitt konto – då måste jag åka hem.

• Vad faaaaaan. Jag ska alltså upp och köra ett träningspass noll sex noll noll imorgon.
  
  

Klockan är nu kvart över 2. Skulle jag ha internet här hemma skulle jag posta detta nu. Men nu får det bli imorgon bitti istället.
Jag borde verkligen sova och skulle jag få välja så är det det som jag helst av allt skulle göra just nu.

Men, som ni ser så har mitt huvud fullt upp med annat för tillfället.

Påverkad av vädret

Vi är som robotar här nere i Kapstaden.

De senaste dagarna har det blivit mer och mer tydligt vilket inrutat och styrt liv vi lever. Vårt beteende styrs av yttre faktorer och vi som sitter i vår lilla fabrik styrs av varandra.

De yttre faktorerna är självklart företaget, riktlinjer, mål, arbetssätt och allt sådant. Och vi får helt enkelt rätta oss efter ändringar, frågeställningar, omplaceringar och emellanåt rätt vridna idéer. Men så är det på vilket företag som helst.
Vi påverkas sedan otroligt mycket av om vi kollegor har dåliga dagar eller inte. En nedstämd eller irriterad person kan få resten att dras ner i samma träsk. Tyvärr lättare än vad ett glatt sinne kan få med en person som vaknat på fel sida.
Sedan har vi den största katalysatorn av dem alla. Det som avgör om vi får en bra dag, en ok dag eller en riktigt pissig dag. Det är det som bestämmer om jag får hemlängtan, om jag fortfarande trivs, om jag är nöjd eller om jag känner att jag kanske istället ska åka hem.

Vädret.

Det är helt otroligt vad vädret här påverkar oss.
I den utsträckning att vi kan gå från absolut positivism, var livet är helt fantastiskt och timmarna och tiden rinner iväg, till en inställning som är så fruktansvärt negativ att jag aldrig sett något mer deprimerande i hela mitt liv.
Från fullkomlig glädje till katastrofal undergång.

Solen ger oss energin och får oss att glömma det faktum att vi är sjukligt underbetalda för det arbete vi gör och påminner oss om att vi sitter på en plats som är gudomligt vacker. En plats som gett oss mer leenden än någon annan plats tidigare.
Men när det är grått väder här. Helt seriöst. Det är inte ett grått dis som ligger över staden, det är inte lite duggregn och smådassigt ute. Nej, nej, nej.

När det har bestämt sig för att det skall vara grått ute så sjunker molnen ner över hela staden. Det är en dimma, som är ett stort molntäcke, vilken smyger runt varje husknut och in genom varenda en liten springa i husen. Det täcker all omgivning och ger staden ett lågt, lågt tak av fukt och mörker.
Påminner inte om höst/vinterkylan vi har hemma utan det här är en kyla som gör att lägenheten besitter känslan man finner ute i en ladugård under vinterhalvåret. En kyla som är tyst, kall och som fastnar på allt som finns i rummet. Luften är tunn och det tar inte mer än 30 sekunder så har den instängda, orörliga kylan trängt in i kroppen och man är genomfrusen.

Det är dom dagarna som man rätt snabbt blir lite nere. Man glömmer snabbt hur vackert det är här och blir snabbt påmind om de negativa tankar man tidigare haft möjlighet att lägga åt sidan. De ploppar upp rätt tydligt i första bästa tankebana och är svåra att bli av med.

Nu är detta inte ett scenario som inträffar vareviga dag. Solen lyser faktiskt emellanåt fortfarande.

Men trots det. Vintern kommer att bli en prövning.
För mig och för oss alla.

Jag får köpa mig ett radband, blunda och intala mig själv – om och om och om igen – att sommaren snart är tillbaka.

Vår hos er, höst hos mig

Jag fick precis en rapport hemifrån att det, även idag, är varmt och soligt hemma.
Jag kan nästan känna doften av nytt vårgräs, doften av en latte från 7/11, känna stämningen av solglädje som sprids av alla som samlas i parken och på uteserveringar.

Den bästa tiden hos er är nu.
Det är nu allt föds på nytt och det är nu som alla kliver ut ur sina gråa vinterskal för att igen vrida ansiktet mot solen och insupa all energi. Det är nu som alla börjar leva, andas och le igen.
My god vad jag längtar efter att bara ha möjlighet att komma hem bara för en dag. Bara för att få en fläkt av våren innan den övergår till sommarhetta och man igen börjar ta för givet att solen lyser och värmen värmer.

En halv timme i nytorgsparken skulle räcka.
Ett glas vin på Pontus by the sea.
Tjugo minuter på bryggan som finns längst ut på järsö..
Skulle bara så gärna vilja ha en liten, liten, liten smutta vår. Som sagt, en pyttliten skulle räcka.


Jag hoppas ni sitter någonstans med solen i ögonen och med för mycket kläder på er (så man kan ta av sig..), dricker en sjukt god kaffe och inser hur fantastiskt underbart ni mår!

njuuuuuuut.

Själv sitter jag med hösten i famnen. Molnen täcker hela staden och de har sjunkit så lågt ner idag att man befinner sig mitt i dem när man går på gatan.
Men det är väl så här det ska vara.

Tvärtom, men med rätta.
Nu är det er tid att ha det bra och det är er på tiden att era ben börjar spritta och längta efter flipflops och sena sommarnätter.

Kontokorts-fucking-bedrägeri

Något som bara händer andra har nu hänt mig.

Jag borde kanske egentligen vara fly förbannad, skogstokig och precis rabiat över vad som hänt. Jag borde kanske bli aggressiv, skälla på folk -som jag nu är snäll och trevlig mot - och kanske borde jag kräva skadestånd för inkräktan på något.
Ja, på vad då? På mina pengar? På mitt bankkort? På mitt konto?


Jag vet inte.
Men allting känns mer så typiskt och inte förvånande att jag inte ens ödslar energi på att bli arg. Jag orkar inte fundera på hur, var och varför egentligen och det är inget annat att göra än att fixa skadan som nu skett.

Idag skulle jag, efter mycket om och men, betala lite räkningar.
Jag loggar in på min sida och inser till min förvåning att jag är helt slät. Pank. 100 ensamma kronor fanns det kvar.
Det konstiga med detta är att jag har inte rört kortet på över en och en halv månad men alla mina små nätta stålars har försvunnit.
Vid närmare titt ser jag att tre stora uttag har gjorts under den senaste månaden. Två gånger på något som heter Nordic Gaming och den sista gången från Elgiganten.

Vad jag kan minnas så vet jag inte ens vad Nordic gaming är för något och Elgiganten hoppas jag verkligen att jag slipper se på många månader till.
Så, någon har alltså använt mitt kort.
Någon har hackat mitt konto.
Någon har helt kallt råbbat mig.

De har använt mina pengar till att köpa ett förbannnat spel, gamecontroller, headset, porrfilm, cdskivor, telefoner eller vad man nu köper för den här summan pengar på dessa ställen.

Mina pengar!!
Fan.


Jag fattar det inte.
Förstår dom inte att jag sitter i Sydafrika? Förstår dom inte vilket jävla meck det är för mig nu att skaffa mig ett nytt kort? Att få tillbaka mina pengar? Polisanmäla? Ringa överallt, fixa, dona, faxa papper och skriva fullmakter?
Faktiskt, helt seriöst. Ska ni sno pengar av mig kan ni väl åtminstone se till att jag är lite närmare hemma..
Någon ordning får det ändå lov att vara.

Kontokortsbedrägeri. Kontokorts-fucking-bedrägeri.
Vad fan alltså.

Idioter.
Ge mig mina pengar.

Svartvit verklighet

Något jag fortfarande har väldigt svårt med är uppdelningen mellan svarta och vita, som än idag är så otroligt hjärtskärande tydlig att den är svår att blunda för.
Det är svårt att komma till den punkt, var de flesta här är, vilken är att verkligheten här ser ut så här. Eller mer att folk tror att verkligheten skall se ut så här.

Vi är olika värda.
Vi är olika raser.
Vi är inte samma och skall inte behandlas lika.
Vi är vita. Vi är bättre.
De är svarta. De existerar endast som våra uppassare eller underhållare på gatan.


Jag har så svårt att greppa det faktum att jag har egen chaufför och egen städerska.
Varje gång jag får skjuts tackar jag sönder mig av tacksamhet och dagen innan vår städerska kommer så går jag omkring och plockar, viker och ser till att det är väl undanstädat tills hon kommer.
För jag klarar inte av tanken på att de är anställda att passa upp mig. De gör saker som jag kan göra själv men som nu tagits från

Bara för att det är så.

Alla har det. Inte chaufför, men städerska.
Och ni kan ge er f*n på att ingen är vit. Ni kan ge er f*n på att dessa kvinnor viker undan när ni kommer gående, att de knappt vågar titta på er, att de ursäktar sig för sin blotta existens och gör allt ni säger.

Därför plockar jag undan mina kläder innan hon kommer. Därför tackar jag tusen gånger om när jag fått skjuts

Det svåraste är att de är drar sig undan. Jag kan inte skaka av mig känslan av att de stryker längs väggarna och ursäktar sig för att de andas samma luft som oss. Jag vill så gärna stoppa dem, sätta dem ner och bara försöka få dem att förstå. Bara säga åt dem att ”hey. Relax, i am not better then you. We are the same”.
Men det kan jag inte.
För även fast de skulle höra vad jag sade så är det inte vad de skulle lyssna på. Det är inte så de är uppväxta. Det sitter så djupt i deras själ och kommer med dem från så många år av förtryck att de inte vet hur de ska betee sig om de inte sänker huvudet och säger ”excuse me miss” förrän de talar.

Min söta städerska Miriam var hos oss i fredags. Hon pysslar och putsar, dammsugar och skurar. Hon tar ut sopor, tvättar fönster och vimsar på här med allt möjligt.
Jag ligger uppe på mitt rum och försöker vila bort min kroniska förkylning när hon helt plötsligt står med ett avskalat kyckling skelett i handen och ser frågande ut.
Hon frågar sen väldigt blygt varför jag slängt bort kycklingen som det fanns massor med mat kvar på samt om hon får ta det som är kvar.
Nu handlar det här inte om en massa kött som jag lämnat kvar, utan vad som blivit kvar efter att jag renast bort det absolut mesta till min lunch OCH som jag slängt i soporna.
Jag skäms som jag aldrig gjort förr och ber henne snälla, snälla att ta precis vad hon vill ur kylen eller skåpen och självklart får hon det kvarlämnade kycklingköttet som är kvar.

Ibland slår det mig bara.
Det kommer över mig emellanåt att vi har det så löjligt bra. Ni har det så löjligt bra. Det finns så överflödigt med lycka och välförstånd att insikten av fattigdomen som lever utanför min dörr känns overklig.

Men den är verklig. I allra högsta grad.